Ledsna arbetskamraten har sagt upp sig! Jättebra! För henne. Jag kommer däremot ett snäpp närmare helvetet med idiotchefen och psychokollegan som närmaste personer i världen. Depressing värre.
Hur som helst så har ledsna kollegan varit i kontakt med HR genom ombud (hennes man) under hela julen. Och nu har de kommit överens om nån sorts avgångsvederlag. Faktum är ju att det är arbetsplatsen som har kraschat ledsna kollegan med vansinniga chefer och oklarheter i största allmänhet.
Ja, ähmen själv står man ut. Fast inte så länge till, kan jag säga.
Det riktigt märkliga var att ytterligare en kollega sa upp sig igår. Hon är i en paralellegrupp, men ändå. Har bara jobbat i fyra månader och insett att det här inte passar henne. Jag tycker att hon är jättemodig som ger sig ut på nya vatten utan att veta vartåt. Hon har inget nytt jobb, följer bara magkänslan. Heja, säger jag! Det är både deprimerande och peppande att hon gör så. Tycker fler än jag.
Vi får väl se om det blir strömhopp från arbetsplatsen nu. När folk börjar tänka efter. Ifrågasätta.
Det häftigaste igår, efter det att ledsna kollegan skrivit under papper, gråtit en stund och sen var på väg hem på tunnelbanan i sällskap av mig, så såg man liksom hur hon insåg vad hon gjort. Och lättnaden gav ett skimmer kring henne. Hon slappnade av som hon inte gjort på evigheter. Såg ut att känna en säkerhet och fick en glöd av beslutet och det hon gjort. Fantastiskt!
Man har det inte roligare än man gör sig. Vi får väl se vad som händer härnäst. Jag tippar på omorganisation inom kort ... Och sen - splaff - så försvinner idiotchefen. HURRA!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar