Kreativitet

Det här inlägget skulle ha handlat om pepparkakshus och fotografier. Nu blir det bara det förstnämnda, snart förstår du varför.

Yngste sonen hade kalas i fredags. Jag hämtade fyra glada barn på fritids, de andra tre kom direkt hem till oss. De började med att bekanta sig med kalaskonstellationen och vårt hem. Och katten, såklart. Sen fick de korv. Åh, vad barn tycker att kort är gott. Det var ju som önskat ... (Att sen en pojke kom direkt från ett annat kalas och var mätt och genast ville störa ordningen genom att gå från bordet och leka med katten, det hade vi inte räknat med. Han fortsatte så. Hela kalaset. Skulle nödvändigtvis gå en egen, stökig väg för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Och tyvärr, jag orkar inte vara förstående på det sättet med sju barn samtidigt, så han fick snällt sälla sig till de andras vänliga, samarbetande mak. Fast jag var lite bitchig mot honom ett tag.)

Ja, sen togs de åtta förihopsatta pepparkakshusen fram. Barnen blev jätteglada och överraskade när de insåg att de 1) skulle få pyssla 2) ta med husen hem 3) äta dem direkt efter julafton om de ville. Sånt kan man väl få lova som främmande mamma?

De kristyrade sina hus allt vad de orkade. Pluttade i silverkulor, små stjärnor, nonstop, pyttemaränger och marshmallows för allt de var värda. Och vartenda hus visade på sju olika barns kreativitet.

Jag tror banne mig att vi ska införa det här som den årliga födelsedagsaktiviteten. Eller, vänta. Nu glömde jag visst bort hur det var kvällen innan, när P och jag skulle sätta husen. Jävlar vad inte roligt det var. Särskilt inte de tre första husen. Sen fick vi in nån sorts rutin. Och jag fick bara två små brännskador. Bränt socker är varmt. Mycket varmt. Jaja. Det var ju ganska snabbt gjort att få ihop husen och i efterhand värt förbannelserna.

Sen spelade vi det där spelet som heter Story Cubes och som också handlar om att vara lite kreativ. Det är nio tärningar med bilder som man ska bygga en historia av. Vi spelade ett antal gånger sen var jag tvungen att avbryta eftersom de skulle hinna få i sig lite Daimtårta innan föräldrarna skulle dundra in på ett glas vin innan de gick hem.

Vi hann.

Alla väldigt nöjda.

Särskilt födelsedagsbarnet som fick en massa BeyBlade-grejer (vad är BeyBlade? Ytterligare en obegripligt populär fluga. Jag kommer ihåg när de äldre sönerna samlade på plastgrejer som såg ut som smälta tandborsthandtag. Värdelöst!)

Och - föräldrarna var väldigt glada att kalaset var på en nivå som känns rimlig, att barnen fick göra nåt och att de fick ta med nåt hem. Man kan väl säga att det var ett så kallat win/win-kalas :)