När glada arbetskamraten slutade så fick jag ta över en del av det hon gjorde också. I praktiken är det dubbelt så mycket jobb som tidigare. Jag går på knäna. Allt ska planeras samtidigt och det är nya rutiner. Nya chefer som inte vet hur saker har gått till. Jag kan inte dela bördan med nån heller. Och jag kan inte bolla med nån. det blir ensamt och ohållbart.
Och - det finns ingen som helst tid att hitta bra arbetsrutiner. Så vi gör ad hoc-lösningar. Oavbrutet.
I morgon åker jag till Paris över dagen. Jag vill inte. Eller, jag vill inte resa. Jag vill vara där, men att flyga iväg 06.50 och komma hem vid 22 lockar mig inte alls. Inte alls.
Efter Berlin, dit kag åker i början av oktober, ska jag sätta mig och verkligen fundera på hur jag vill ha det i livet. Det som i början av augusti kändes bra att komma tillbaka till, känns inte alls lika bra längre.
Har fyllt i en medarbetarenkät idag. "Känner du dig uppskattad på jobbet?", "Är din chef bra på att informera om förändringar som påverkar din grupp?" Och så vidare. Jag började nästan grina när jag insåg hur lite som är bra. Men - jag tror verkligen på företaget och det vi gör.
Och chefen har börjat på en chefskurs. Så om vi klagar nu så kommer vi få svaret "Hon går ju på kurs. Ge henne en chans." Tror jag.
Jag har sovit för lite. Är trött. Ledsen.
Katten är söt. Mellansonen var förbi idag. Det blev jag glad av.
Nu ska jag sova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar