Solitär

Personalfest igår. Jag känner mig som en egen ganska trevlig ö som flyter omkring oberoende av det mesta. Eller ska jag säga till synes oberoende? Jag vill ha en bästis på jobbet. Jag vill skratta initierat åt ett och annat. Kunna återvända till en och samma för avstämning efter utflykt.

Börjar förstå hur killar har det. Aldrig bästisar. På det sättet.

Jag känner mig allena.

Även om festen var rolig och som sagt, jag känner mig som en trevlig ensam ö. Folk vill vara runtikring. Det är bra. Men ändå - ingen självklar att dela med. Vad nu dela är. Skvallra? "Hörde du att ...?", "Har du sett ...?". Nej, det är inte det jag är ute efter. Men att prata med nån som vet vem jag är och som jag känner på samma sätt för. Nu blir det mer utspritt.

Jag saknar glada arbetskamraten och lilla arbetskamraten. Mycket.