Hål

Har varit på bio med mellansonen. Igen. Vi såg "Somewhere". Sofia Coppola. Nu vill jag bara gråta.

Om du tänker se filmen läs inte längre än hit.

--------

Den här filmen handlar om en man, som visar sig vara skådespelare, som lever ett satans trist liv. Han gör saker som nån annan säger till honom att göra. Det enda han gör för sig själv har med kvinnor att göra. Och då har han ändå tråkigt. Somnar. Inte alltid, men ofta.

Så umgås han med sin 11-åriga dotter längre än nånsin, förstår man. Då lever han upp men inser att han lever ett satans trist liv. Repetitivt kan man lugnt säga.

I många scener händer inte ett jota. Absolut ingenting. Helt meningslöst. Till synes. Men det är ju ett sätt att illustrera hans liv såklart. Han röker. Dricker en öl. Inga impulser att göra nåt. Han har allt. Får allt serverat. Behöver inte kämpa.

Det slutar med att han reser sig och går. Gör sig av med allt. Sen slutar filmen. Kanske börjar hans liv där?

Och nu vill jag också resa mig och gå. På nåt sätt. Jag blir ledsen och undrar vad för sorts liv man/jag/vi lever. Det har varit lite mycket såna här tankeställande saker på sista tiden. Senaste tiden kanske det heter? Whetever. Aniara, hjärntumörspojken och den här filmen. Och inte Gran Canaria. Vad är viktigt?