Pedagogik

Igår skulle jag lära några nyanställda saker som rör mitt arbetsområde. Min tid på schemat var förlagd till några timmar efter lunch. Sista delen i det pass som man väl kan säga tillhör "övrigt" i världen på arbetet.

Alla som hjälper till med den här typen av "undervisning" brukar få möjlighet att följa med på middag. Vi skulle till Grands veranda, som vanligt.

Redan på morgonen igår så kom den ansvariga tanten och sa att det var fler än väntat från kontoret som skulle med på middagen. Detvar nästan fler än de som gick på utbildningen. Jahaja. Man kan i sitt stilla sinne undra varför hon berättade det just för mig. Eller hur? Varför skulle mitt behov av dessa nya kontakter på företaget vara mindre värda än nån annans? Tanten sa att det skulle lösa sig. Jag sa att hon skulle återkomma om det blev problem. Och det blev det.

Jag höll min del av passet och tyckte att jag hade en bra dialog med dem på utbildningen. Direkt efter sa tanten tack följt av ett tveksamt jo, eh, eh, jo. Och jag anade snabbt vartåt det barkade. Ett tack, men nej tack. Och jag fick det bekräftat med att jo, om jag inte blev alltför ledsen så skulle det nog vara bra om man kunde skära ner litegrann på antalet personer från kontoret.

Och jag blev inte så ledsen för att jag inte fick följa med. Däremot blev jag oerhört ledsen för att jag inte hade fått veta hur det låg till mycket tidigare. För då hade jag nämligen gått på yngste sonens sånguppvisning i skolan.

Jag hade helt enkelt prioriterat på ett helt annat sätt ...

Men jag slängde mig in i en taxi och hann dit. Han blev så glad.