Småkillar som väntade in i det längsta med att gå in i vagnen. Precis när dörrarna höll på att gå igen, krängde de sig in en efter en (totalt - eh ... två). Livsfarligt, tänker jag som ser framför mig hur den enas ryggsäck fastnar när de bestämmer sig för att knixa sig ut igen. Och sen hänger han där i ryggsäcken och tåget åker och han slås ihjäl mellan tåget och det där lilla gallret innan tunneln, mosas och heldör. Hans mamma och pappa får bara hem ryggsäcken. I den ligger en mobiltelefon och Raider-skräp. (Heter det Raider nu mer? Nej, banne mig. Det heter Twix.) Hur som helst. Upprörande. Inombords. Utombords. Ombord!
Så funderade jag över hur det kommer sig att mina barn inte har gjort sånt där? Eller har de det? Inte med mig, men vilken unge skuttar in och ut ur tunnelbanevagnen med sin mamma?
Undrar om det beror på att jag har kört med samförståndsuppfostran. Alltså - när vi har varit tillsammans och sätt sånt där så har jag sagt till barnen att "de där ungarna är nog lite dumma i huvudet. Tänk om de fastnar och slås ihjäl mellan gallret och tåget och heldör. Hemskt!" och mina barn har nickat och på nåt sätt ... fattat. "Ingen bra idé" typ. Jag är väldigt glad för det.
Sen var jag framme vid Gullmarsplan och skulle gå av. Fast det gjorde jag inte förrän i absolut sista stund och ryggsäcken fastnade och jag hängde liksom i den hela vägen ända tills jag mosades mellan tåget och gallret. P fick åka och hämta en till synes hel Samsoniteryggsäck med en närapå tom almanacka och skräpet från en Fransk Nougat. "Hon levde i alla fall livet som det ska levas!". Hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar