Det har varit jobbigt att komma hem från Amerika. Här har ju absolut ingenting hänt. Och han har varit med om en massa saker som vi här hemma aldrig kommer att förstå även om vi har läst utvalda händelser på bloggen.
De gamla kompisarna har börjat på gymnasiet och därmed ett nytt liv där man förmodligen vill komma så långt från grundskolan som möjligt. Och de man kände där. Andra kompisar är "ihop" och har inte tid (fast det är väl egentligen riktigt korkat? Att man gjorde så. Man var tillsammans hela tiden, inga nya influenser och tankar överhuvudtaget. Inte undra på att det tog slut efter en (kort) stund.)
Han har inget jobb och har det helt enkelt jävligt trist. Det brast häromdagen. Han var extremledsen. Min lille pojk. Inte ska han vara ledsen? Men vad ska jag göra som mamma? Steppa?
Det hjälper ju inte det minsta att överösa honom med förslag på vad han kan göra för han måste komma på nåt själv för att bli glad. Jag kan ropa "Fotografera" och "Promenera" och liknande hur högt som helst utan att det hjälper. Inte kan jag låtsas att vi minsann har ändrat oss sen vi sågs senast heller. Vi går fortfarande till Konsum. Och tittar på Så ska det låta. Och sitter vid datorerna för mycket och för länge.
Sen gick det över, tror jag. Han såg "Slumdog Millionaire" och blev lite gladare. Dessutom fick han ett väldigt tillfälligt - och kort - jobb genom P.
Så går livet vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar