Vi pratade om det idag. Hon är trött. Har två ganska små barn hemma och en man hon inte orkar älska. Så får hon dåligt samvete av att tänka att det är ganska skönt när mannen inte är hemma. Jag tror att de flesta mammor vet hur det känns.
När man inte har nån tid för sig själv.
När man har små barn och arbetar och undrar vem man är. Och vem man var.
När närheten till sin man är det enda man kan neka för att man inte orkar. Och ingenting blir bättre av det mer än att man får ytterligare dåligt samvete.
När man är rädd att inte behövas samtidigt som man inte står ut med att vara totalt behövd.
När man tar hand om alla sociala kontakter fastän man inte tycker att man tillför ett skit i sociala sammanhang eftersom man är så väldigt mycket bara mamma.
Och allt detta pågår i huvudet medan livet går sin gilla gång för mannen.
Varför pratar vi mammor inte mer om det med varandra? Ibland kan det hjälpa att veta att hon som sitter bredvid mig på jobbet känner som jag också gjort. Oftast hjälper det inte att läsa om det i tidningen Mama där "Lisa i Örebro" har skrivit nåt om det. För vem i helvete är hon? Hur ska jag kunna relatera mitt liv till denna okändings?
Ja - det var ett bra samtal och jag kunde sätta ord på saker och hon grät lite. Jag tror det hjälper att veta att man inte är ensam om att känna sig liten och vilsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar