Och grejen är att jag kan känna mig förorättad, men samtidigt så är jag nöjd med min lön. Jag menar - jag klarar mig (även om det säkert beror på att jag faktiskt har ytterligare ett jobb som ger mig en riktigt bra timpenning - och det kan jag bara tacka mig själv som förhandlare för. Tack, tack.) Det är på nåt sätt förmätet att önska sig mer - mer än som morot "Hej! Fan - vad bra du är - här får du nåt för det. 0,2% är du värd". Eh? Tackochnig?
Äsch, jag glömmer det till nästa år när jag kommer inse att jag inte har fått nåt för allt jag har gjort så bra. Så jag väntar ytterligare ett år på att ruttna kapitalt. Tjohoo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar