2

Ville gråta på jobbet. För att jag gick upp tidigt. För att det är stressigt. För att jag var på ett möte där alla pratar förbi varandra och när vi inte gjorde det så ville några inte fatta vad som är rätt och viktigt.

Puckon.

Sen hämtade jag på dagis. När vi gått en bit hämtade jag energi från barnet. En väldig kram räckte, sen var jag glad.

Sen kom trummismamman (/yogafröken/Kungsholmskompisen etc, etc) och vi åt en micropaj och drack ett litet glas vin innan vi gick på concerto på Rytmus. Jazz- och popochrockband x5. Nu har jag några frågor:

Om man spelar i ett band på en scen - varför har man framtoning som en studiomusiker då? Jag ville ropa "Tänd lamporna så där som skådespelare gör!"

Om man är ung flicka - varför ger man sig på svåra sånggrejer som man näppeligen klarar?

Undrar också om läraren i sångteknik känner sig stolt över grrrlsens insatser? Hallå - bottna, klang, brösttoner? Jag tror inte de var hopplösa fall. Men teknik hade de inte.

Till sist tror jag att det är bra om man matchar med övriga i bandet. Alice Babs och Animal/Jimi Hendrix i samma band är i crossovrigaste laget.

Annars var det bra. Och - på riktigt - så är den jag känner på skolan den duktigaste trummisen i stada! Dessutom var tjejen som sjöng i det bandet cool. Hon satt på en stol. Och kunde sjunga.

Har läst ut bästa boken också. Jag rekommenderar den igen - "Igelkottens elegans".