Mobbning?

På mitt jobb har jag en kollega som är ganska jobbig. Hon hamnar alltid i blåsväder (likt det som just nu viner utanför fönstret ...). Eftersom det alltid är hon som blåser omkring, så börjar man misstänka att det kanske, kanske har med henne att göra. Det snackas en massa skit. Det går en massa tid åt att lyssna och bilda sig en uppfattning. Det är jobbigt. 

I torsdags sa jag ifrån. Hon kom och började berätta om hur trött hon är eftersom hon måste kämpa för sina idéer hela tiden. Hon började snacka skit om andra. Jag kände att jag mest av allt ville hem och hade saker kvar att göra innan det var dags att lämna kontoret innan midsommarledigheten. Så jag talade om för henne att jag var ledsen, men att jag faktiskt inte orkade lyssna. Att det är alltför energislukande. Att jag inte är hennes chef och därför inte behöver lyssna. Och det var så SKÖNT att kunna säga ifrån. Jag behövde inte nicka med och vara förstående som jag normalt brukar.

Men så idag fick jag lite ångest. För det är ju inte bara jag som inte riktigt grejar henne. Andra har varit avståndstagande under en längre tid. Man möter inte blicken, tar inte initiativ till samtal, går lite tidigare på lunch för att slippa sällskapet. Och nu har jag blivit lika tydligt avståndstagande. Jag har också blivit en mobbare? 

Nu hamnar jag i helvetet. (Fast jag räddade några fulla killar från att eventuellt bli överkörda på midsommarafton. Det kanske jämnar ut sig? Mobbningen och livräddantet. Jag stannar kvar här ett tag till. Pjuuuh!) Nu ska jag fundera lite på detta medan jag spelar spel.

Har faktiskt biktat mig idag. För HR-chefen. Det hjälper kanske. På riktigt.