Det är inte jag som har svårt att andas - det är P. Det visar sig att han får panik över tanken att åka till Paris. Inte visste väl jag det. Han har ju inget sagt. Pressen att träffa olika släktingar blir för mycket för honom. Så tråkigt! Hade jag vetat det hade jag inte fantiserat om vårt besök där.
När kommer vi då iväg till Paris nästa gång? Ja, jag ska ju dit i alla fall - med jobbet - men det är inte riktigt samma grej.
onsdag 30 april 2008
tisdag 29 april 2008
En helt vanlig helg i mitten av maj
Kan inte sluta tänka på hur besviken jag blev av att min man inte ville åka bort några dagar.
Men vad är väl kvarteren kring Operan, Champs Elysée, världens bästa muséer, Eiffeltornet, Disney Paris, små trevliga caféer och bra restauranger jämfört med det vi har hemma? Vem vet - det kanske är nåt roligt på TV den där helgen. Eller nån väldigt viktig fotbollsmatch. Nånstans. Med vilket lag som helst. Eller så kanske bilen måste tvättas. Eller så kanske vi tar en tur till en närliggande stormarknad och handlar i våra stora, röda ICA-påsar. Eller så har vi eventuellt fått vår nya dator som vi kan sätta oss framför. Där kan vi ju titta på världen.
Oj, vad svårt det blev att andas.
Jaja. en annan gång. Kanske? Om jag inte slutar föreslå och lägger mig ner och dör.
Men vad är väl kvarteren kring Operan, Champs Elysée, världens bästa muséer, Eiffeltornet, Disney Paris, små trevliga caféer och bra restauranger jämfört med det vi har hemma? Vem vet - det kanske är nåt roligt på TV den där helgen. Eller nån väldigt viktig fotbollsmatch. Nånstans. Med vilket lag som helst. Eller så kanske bilen måste tvättas. Eller så kanske vi tar en tur till en närliggande stormarknad och handlar i våra stora, röda ICA-påsar. Eller så har vi eventuellt fått vår nya dator som vi kan sätta oss framför. Där kan vi ju titta på världen.
Oj, vad svårt det blev att andas.
Jaja. en annan gång. Kanske? Om jag inte slutar föreslå och lägger mig ner och dör.
Persiskt
Jag har en arbetskamrat som kommer från Iran. Han är väldigt, väldigt snäll. Han är också väldigt, väldigt kort, liten, petit. Precis som hans fru som kom och hämtade honom idag efter jobbet. Hon är också pytteliten. Två små människor tillsammans. De skulle kunna klämma in en hel familj, om de haft nån, i en sån där liten Smartbil. Men nu har de en typ Ford Escort som de knappt når över ratten på. Undrar om de har såna där barnkuddar i framsätet?
Vi var och åt persiskt med jobbet igår. Först spelade vi bowling (har träningsverk i vänster skinka) sen ick vi till Hatam och åt. Persisk mat är ganska smaklös. Den grillade laxen var god, å andra sidan smakade det som vilken grillad lax som helst.
Tacka vet jag libanesiskt! Många smaker och konsistenser.
Fast jag fattar inte att min kollega och hans fru kan vara så små när man fick så satans mycket mat i omgångar när man åt. Fast de äter mycket sushi hemma hos honom, har han berättat. Japaner är ju också små (?)
Vi var och åt persiskt med jobbet igår. Först spelade vi bowling (har träningsverk i vänster skinka) sen ick vi till Hatam och åt. Persisk mat är ganska smaklös. Den grillade laxen var god, å andra sidan smakade det som vilken grillad lax som helst.
Tacka vet jag libanesiskt! Många smaker och konsistenser.
Fast jag fattar inte att min kollega och hans fru kan vara så små när man fick så satans mycket mat i omgångar när man åt. Fast de äter mycket sushi hemma hos honom, har han berättat. Japaner är ju också små (?)
söndag 27 april 2008
Stress
Saker som stressar mig just nu:
- Vill åka till Paris men vet inte om P har lust. Han säger inget och jag har frågat så många gånger att jag snart lessnar.
- Italienresan i sommar.
- Att jag inte pensionssparar privat.
- Att jag umgås för lite med mellansonen.
- Att en jobbgrej är försenad vilket i allra högsta grad påverkar en mässa jag är ansvarig för.
- Att jag inte har förberett ett internt jobbmöte som äger rum i morgon. Och att jag VET att ingen annan har gjort det heller. Först tjatar vi om att ha det här mötet och sen när det väl blir av så är ingen engagerad.
- Att jag inte vet hur jag ska få till en fredag- eller lördagkväll hemma själv. För om jag inte är med när P är nån annanstans (hos sina föräldrar) så kommer de undra om nåt är galet mellan mig och P eller om jag inte gillar dem. Dessutom är jag inte säker på att jag vill vara hemma själv på natten. Det är mest en hel dag hemma jag behöver. Såsa runt och göra sånt som faller mig in. Utan att vara sjuk. Och jag vet att om jag är ledig en sketen tisdag så kommer jag inte kunna ta det lugnt. Då kommer jag åka till stan och boka in 12 aktiviteter och komma hem utmattad.
- Att jag har kompisar som jag inte har tid att träffa.
- Att jag är rädd för att prata med en ekonomiskt sinnad person om min enskilda firma. Jag tror inte att jag kommer fatta vad han/hon pratar om och jag är rädd att bli lurad.
- Att jag inte kan köra bil och därför måste be P om att köra mig till Zätas handelsträdgård för att få hem en ny syrén och andra balkongväxter. P är inte road och det är tråkigt tycker jag.
- Att jag skulle vilja få tid med P att spela golf. Eller i alla fall slå på nån range.
- Att jag skulle vilja träna men då slösar jag bort ensamtid som jag vill göra annat på. Typ sånt som är raka motsatsen till att träna - träffa kompisar och dricka vin och fika.
- Att det är så svårt att få barnvakt.
- Att en annan grej på jobbet som kräver deltagande från 150 personer kommer gå åt skogen eftersom bara en tredjedel har anmält sig hittills.
- Att folk på arbetet grälar.
- Att jag har en chef som är misslyckad. Både som chef och människa. OJ!
- Att jag inte vet om jag ska skicka presenter till amerikasonens familj eftersom han inte hör av sig och berättar om eller vad som ska skickas.
- Att det står en liten barngungstol från sekelskiftet i klädkammaren som borde renoveras och jag vet inte var jag ska vända mig. Som den står nu så kommer den garanterat gå sönder ändå mer.
- Att vi har en massa hål i vardagsrumsväggarna och en massa tavlor på golvet och borde måla om innan vi gör nya hål till tavlorna.
- Att ett hjul på yngste sonens Blixtenbil oåterkalleligen har ramlat av.
- Att det kommer bli trångt som satan när äldste sonen kommer hem. Både här och hos hans pappa. Jag vill inte att de äldsta barenen ska känna att de inte vill komma samtidigt bara för att de måste dela rum då. Jag vill ha båda hos mig. Alltid.
- Att yngste sonen slog i huvudet och fick en komiskt stor bula i pannan och sen klagade på att det killade på knäna och trodde att han hade feber.
- Att P och jag aldrig tar oss tid att göra saker på tu man hand. Utom fotboll. Då pratar man inte. Då vrålar man. Tack och lov inte åt varandra.
- Att jag undrar om jag vill jobba på nuvarande arbetsplatsen jämt. Eller om jag skulle våga dra därifrån efter att ha sagt några sanningens ord till rätt personer. Och sen satsa på enskilda firmans verksamhet och ha ett (annat) hjärndött arbete vid sidan om. Sluta tidigt varje dag och åka till Naturhistoriska och Moderna och Nationalmuseum med yngste sonen. Träna klockan 10 på förmiddagen och promenera och cykla hela dagarna. Äta lunch på nyttiga ställen med alla människor jag aldrig hinner träffa annars och resa bort med P.
Nu fick jag ont i huvudet.
- Vill åka till Paris men vet inte om P har lust. Han säger inget och jag har frågat så många gånger att jag snart lessnar.
- Italienresan i sommar.
- Att jag inte pensionssparar privat.
- Att jag umgås för lite med mellansonen.
- Att en jobbgrej är försenad vilket i allra högsta grad påverkar en mässa jag är ansvarig för.
- Att jag inte har förberett ett internt jobbmöte som äger rum i morgon. Och att jag VET att ingen annan har gjort det heller. Först tjatar vi om att ha det här mötet och sen när det väl blir av så är ingen engagerad.
- Att jag inte vet hur jag ska få till en fredag- eller lördagkväll hemma själv. För om jag inte är med när P är nån annanstans (hos sina föräldrar) så kommer de undra om nåt är galet mellan mig och P eller om jag inte gillar dem. Dessutom är jag inte säker på att jag vill vara hemma själv på natten. Det är mest en hel dag hemma jag behöver. Såsa runt och göra sånt som faller mig in. Utan att vara sjuk. Och jag vet att om jag är ledig en sketen tisdag så kommer jag inte kunna ta det lugnt. Då kommer jag åka till stan och boka in 12 aktiviteter och komma hem utmattad.
- Att jag har kompisar som jag inte har tid att träffa.
- Att jag är rädd för att prata med en ekonomiskt sinnad person om min enskilda firma. Jag tror inte att jag kommer fatta vad han/hon pratar om och jag är rädd att bli lurad.
- Att jag inte kan köra bil och därför måste be P om att köra mig till Zätas handelsträdgård för att få hem en ny syrén och andra balkongväxter. P är inte road och det är tråkigt tycker jag.
- Att jag skulle vilja få tid med P att spela golf. Eller i alla fall slå på nån range.
- Att jag skulle vilja träna men då slösar jag bort ensamtid som jag vill göra annat på. Typ sånt som är raka motsatsen till att träna - träffa kompisar och dricka vin och fika.
- Att det är så svårt att få barnvakt.
- Att en annan grej på jobbet som kräver deltagande från 150 personer kommer gå åt skogen eftersom bara en tredjedel har anmält sig hittills.
- Att folk på arbetet grälar.
- Att jag har en chef som är misslyckad. Både som chef och människa. OJ!
- Att jag inte vet om jag ska skicka presenter till amerikasonens familj eftersom han inte hör av sig och berättar om eller vad som ska skickas.
- Att det står en liten barngungstol från sekelskiftet i klädkammaren som borde renoveras och jag vet inte var jag ska vända mig. Som den står nu så kommer den garanterat gå sönder ändå mer.
- Att vi har en massa hål i vardagsrumsväggarna och en massa tavlor på golvet och borde måla om innan vi gör nya hål till tavlorna.
- Att ett hjul på yngste sonens Blixtenbil oåterkalleligen har ramlat av.
- Att det kommer bli trångt som satan när äldste sonen kommer hem. Både här och hos hans pappa. Jag vill inte att de äldsta barenen ska känna att de inte vill komma samtidigt bara för att de måste dela rum då. Jag vill ha båda hos mig. Alltid.
- Att yngste sonen slog i huvudet och fick en komiskt stor bula i pannan och sen klagade på att det killade på knäna och trodde att han hade feber.
- Att P och jag aldrig tar oss tid att göra saker på tu man hand. Utom fotboll. Då pratar man inte. Då vrålar man. Tack och lov inte åt varandra.
- Att jag undrar om jag vill jobba på nuvarande arbetsplatsen jämt. Eller om jag skulle våga dra därifrån efter att ha sagt några sanningens ord till rätt personer. Och sen satsa på enskilda firmans verksamhet och ha ett (annat) hjärndött arbete vid sidan om. Sluta tidigt varje dag och åka till Naturhistoriska och Moderna och Nationalmuseum med yngste sonen. Träna klockan 10 på förmiddagen och promenera och cykla hela dagarna. Äta lunch på nyttiga ställen med alla människor jag aldrig hinner träffa annars och resa bort med P.
Nu fick jag ont i huvudet.
Bokstavsvimmel
Har umgåtts med ett barn som har noll koll på konsekvenser i några dagar. Han är 8 år. Bor i annat land men är här i Sverige i några veckor.
Jag har blivit nervös av honom. Alltså stressad på ett ytterst irriterande vis. Man vet aldrig om - jo förresten man vet ATT, men aldrig när nåt ska hända. En olycka av nåt slag. Att han själv gör illa sig eller att han av misstag gör nån annan illa. Eller att nåt går sönder. För att det liksom inte går in att en handling kan leda till nåt oönskat.
Det är ju på sätt och vis bra att träffa människor som är på det här sättet, eftersom jag inser hur lyckligt lottad jag är som har tre lugna gossar till söner. Å andra sidan är det, som sagt, väldigt enerverande. Vi ska dessutom ha den här unge mannen här hemma till helgen. I två nätter. Jag bävar för det. Och är förtvivlad för att det känns jobbigt. Den lilla, osäkra pojken som gör precis allt fel.
Jag tror att han har för mycket av A, D, H och D och för lite av V, E, T och T. Och jag är en hemsk tant som är rädd för att inte kunna behärska mig.
Jag har blivit nervös av honom. Alltså stressad på ett ytterst irriterande vis. Man vet aldrig om - jo förresten man vet ATT, men aldrig när nåt ska hända. En olycka av nåt slag. Att han själv gör illa sig eller att han av misstag gör nån annan illa. Eller att nåt går sönder. För att det liksom inte går in att en handling kan leda till nåt oönskat.
Det är ju på sätt och vis bra att träffa människor som är på det här sättet, eftersom jag inser hur lyckligt lottad jag är som har tre lugna gossar till söner. Å andra sidan är det, som sagt, väldigt enerverande. Vi ska dessutom ha den här unge mannen här hemma till helgen. I två nätter. Jag bävar för det. Och är förtvivlad för att det känns jobbigt. Den lilla, osäkra pojken som gör precis allt fel.
Jag tror att han har för mycket av A, D, H och D och för lite av V, E, T och T. Och jag är en hemsk tant som är rädd för att inte kunna behärska mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
