Colorado

Mitt lilla barn åker iväg. Till Colorado. På MÅNDAG.

Jävlar!!!

Önskelista

"Godkväll! Du har fem önskningar. Vad vill du ha?"

- tid
- ensamtid
- besked om äldste sonens USA-resa
- måla om väggarna i vardagsrummet
- vinterkappa

Tack!

"Nu är det ditt fel att det inte blir fred på jorden. Godkväll!"

Autoreparation

Det verkar som om min kropp och hjärna har gjort mig en tjänst. De har, utan min medvetna medverkan, tagit lite ledigt från jobbet. Fått ner mig på jorden för att se de små, mer betydelsefulla tingen.

I helgen antar jag att sjukdomen redan hade slagit sina klor i mig (den dramatiska snorgärsen, alltså) dessutom var jag låg efter det deprimerande besöket i Schwarzwald. Jag var kort sagt otroligt tråkig. Folkskygg och sjuklig. Det där kalaset vi var på var rena katastrofen socialt sett. Och väninnan från Tyskland måste ha velat gå hem varenda sekund vi umgicks i lördags. Nu tror jag däremot att eventuell skada är reparerad! Hon sov över i natt och i morse kunde vi, tack vare sjukdomen, umgås som vi brukar. Vi tittade i biografier skrivna av och om både Ingrid Bergman, Ingrid Thulin och Greta Garbo. Hurra!

Fram till lunch hade vi flera trevliga väninnetimmar, sen skulle hon träffa sin mamma och son och jag skulle jobba lite.

Bestämde mig för att hämta på dagis redan vid 15. Nu när jag ändå är hemma, liksom. I princip samtliga mammor på dagis är hemma med sitt andra barn. I praktiken innebär detta att de har sin förstfödde/a på dagis till 15. Efter det förvandlas alla stora syskon till pumpor. Eller lämnas vind för våg. Eller nåt. Hur som helst - alla de här barnen som går hem samtidigt brukar, tillsammans med sina mammor (nån enstaka pappa är med ibland också, förstod jag), gå till någons gård. Idag skulle vår gård vara gemensam lekplats. Passade ju bra! Vi hängde på. Det var så trevligt! Alla är så snälla. Även om det blir en del skitsnack om småsaker - "Men hörde du vad hon SA? Och HUR hon sa det." - så är det bra att träffa andra föräldrar med barn i samma ålder och med samma dagiserfarenheter. Fick hålla i några ganska gulliga små ungar också. Jag tycker bäst om dem med stora kinder och knubbiga händer!

Så - jag sjunger en stump på bästa Arja Saijonmaa-finlandssvenska - "Jag vill tacka sjuuuukdomen". För det är nog så att jag BEHÖVDE vara hemma några dagar. I morgon väntar mitt roliga arbete ...

Gammal kärlek ...

... rostar!

Jag tänker på The Police. Jag tänker på Sting. Han är visst 55 år och ser väldigt bra ut, om jag uttrycker mig försiktigt. Men inte så att P behöver vara sotis, om man säger så. P sjunger nästan lika bra :)

I alla fall. Konserten. Ja-a ... Det var bra. Jag är glad att jag var där. Men jag går inte idag också. Sting är The Police tack vare sången och utseendet. Trummisen, Stewart Copeland, verkar rolig och dessutom skrev han filmmusiken till vad jag en gång tyckte var tidernas bästa film, "Rumble Fish" av Coppola. Dessvärre har han, när han trummar, ett rörelsemönster som på alla vis liknar en CP-skadads. Det är svårt att koncentrera sig på själva spelandet när han är i bild, så att säga. Deras 63-åriga kollega, Andy Summers, har stora likheter med Ernst-Hugo Järegård. Det förvirrar också.

Men ... det var bra så länge det varade. Tack för den här tiden!

Vad är "hemma"?

Sen den dag de stora barnen växelbor är "hemma" ett känsligt kapitel för mig. Ibland säger de att de har en tröja/skolbok/whatever "hemma". Då menar de hos sin pappa. Var bor jag? Borta?

Det var jag som flyttade när vi skilde oss. Det var inte nödvändigtvis "hemma" där jag bodde. I andrahand och långt från dagis och skola och kompisar och det gamla vanliga livet. Jag fattar det. Men fortfarande tycker jag att jag måste påpeka att "hemma" är lika m ycket hos mig som det är hos deras pappa. För om de resonerar att hemma är nånannanstans än hos mig så undrar jag om de bara hälsar på när de är med mig. Jag blir ledsen eftersom det var ett gräsligt OFFER att inte ha samma förutsättningar i början av skilsmässan. Exmannen fick alla möbler som väl är en del av det som utgör ett hem. För 12 år sen. Det sitter uppenbarligen djupt hos mig.

Jag vet inte vad de kallar min hydda för när de är hos sin pappa. Hemma? Hos mamma? Gatunamnet? Där pepparn växer? Jag är rädd att inte räknas för dem. Hemma är trygghet för mig. Kan jag inte erbjuda det? Det, mina barn, är det jag är rädd för. Jag har, som alla, alltid gjort så gott jag har kunnat!

Jag gråter tillsammans

Såja - nu har jag grinat lite. Tillsammans med Susanna Kallur. Lilla vännen. Så besviken. Hon kom fyra. Så himla nära medalj. Hon slog sitt eget rekord. En hundradel från bronset måste vara jäkligt grämande.

Fusk

Status quo för sjukdomen. Precis lika snuvig som igår. Och liksom trött i ögonen. De känns små.

Ute skiner solen. Men det är kallt. Jag måste säga att det är precis hur skönt som helst att vara hemma. Känner inte heller nåt jättetryck på att jobba. Jag är faktiskt sjuk. Ska dock inte förneka att jag har den andra, jobbdatorn, på också. Ska skriva ett protokoll från ett möte igår. Och ringa en arbetskamrat för att få ihop data som senare ska skickas vidare till Tyskland. Och kolla litegrann på en sida för en mässa i Sydafrika. Jaja.

Lite känns det som jag fuskar. Med både jobbet och sjukdomen. Varken hackat eller malet, liksom. Undrar hur jag mår i morgon?