Tillbaka

En kollega har kommit tillbaka igen. Hon har varit borta i nästan två och ett halvt år (adopterade barn, blev gravid = 2 barn på kort tid). 

Det ska bli spännande att se hur hon ser saker ur ett annat perspektiv. 

Framme

Nu har amerikasonen kommit fram. Chattkontakt har ägt rum. Bra!

Vad som inte är bra är organisationens sätt att hantera dem som är intresserade av att åka till andra länder som utbytesstudenter. Det känns tyvärr som man börjar genomskåda deras arbetssätt. På huvudkontoret sitter det unga flickor som inte kan ta beslut och som inte kan lämna besked. Om nånting. De kan bara sitta och svamla.

Vi betalade 5000:- extra för att sonen skulle åka till New York. Han fick aldrig besked om resan och ju närmare datumet kom, desto mer irriterade blev vi. Pappan ringde och frågade vad som hände. Han sa att att vår son verkligen var intresserad av att åka iväg till New York. Då lyckas man hitta en familj (kanske? Vi har fortfarande ingen info om familjen). Va? Är inte samtliga som betalar in 5000:- i förskott intresserade av att åka iväg? Straffet för att han fick åka till NY efter tjat, är att han inte har en familj som faktiskt vill ha honom i ett år, utan en som eventuellt vill ha honom en stund. Vad är felet. Exakt var sker missförstånden mellan oss, organisationen och familjerna?

Jag tycker det är extremt taskigt mot de unga människorna som åker iväg. Som sitter emellan. Emellan vadå? Sin önskan och andras oorganisation?

Hurriburri!

New York, New York

Om man gillar regn så kan man säga att chansen är stor för just det när vi är i New York. Gillar man det inte kan man säga att risken är stor. Jag tänker att det bara är vatten och att vi nog klarar det.

Hoppas att solen kommer att skina på amerikasonen. Han har sina trasiga Converse på sig. Och de han ska köpa är ju synd att dränka från första stund. Tycker jag ... Men solen ska skina till på torsdag. Kanske klarar han sig!

Har drömt de märkligaste saker om flygplan och resor och blandat ihop sonens resa med den P och jag ska göra.

Jag ser fram emot att åka dit! Åka bort. Tillsammans med P.

To do i NY (listan är inte i prioritetsordning)-
Bio
Shoppa
Träffa gamla arbetskamraten
Promenera
Muséer
Äta gott
Dricka gott
China Town
Little Italy
Så vill jag åka upp i nåt högt. Med P.

YES!

LGWP

Den här dagen har varit en mycket märklig dag.

Först lämnade jag sonen på Arlanda. Tidigt som satan. Åkte direkt hem och sov. Till halv ett. Då började part two av dagen. Som har bestått av att läsa DN, Aftonbladet och Expressen (med bilagor), hasa, bada och slötitta på TV. HÄRLIGT!

Det där slötittandet på TV var intressant. Först var det Miami Inc på Discovery som handlar om tatuerare i Miami. En del tatueringar är så snygga. En del blir mindre lyckade, tycker jag. Det är jobbigt att se när typ huvudet på en pinuppa nån ska ha på armen liksom får fel vinkel och ser superamatörmässig ut. Så ska nån ha den på armen i hela livet. Hu!

Sen zappade jag lite och kom till en dokumentär om Peter Bratt; han med IB-affären och Geijer-grejen på 70-talet. Jag har tillräckligt mycket bakgrund för att tycka att det var värt att titta på. Kom fram följande -
Palme var otroligt karismatisk och en verbal mästare.
Leif GW Persson skulle man vilja ha hemma i soffan berättandes om typ allt han har varit med om. Han verkar så äkta. En karl som talar om att han minsann inte alltid mått så bra och att det allt som oftast är självförvållat. Han knyter ihop grejer på ett bra sätt. Gör enkla, begripliga analyser.
Göran Persson? Vad gör han nu för tiden?
När dog Hans Holmér?
Jan Guillou? Vem är han? Alltså, vem ÄR han? Får inget grepp om honom. Är kanske inte så intresserad heller. Dessutom har väl han och Liza Marklund nåt ihop och henne tål jag inte. Trots att man nu mer använder den andra mänskan ... (YES! Jag har tillfälligt glömt vad hon heter. Trots att man ser hennes nuna överallt. Hon som är tillsammans med Robinson-Martin.) som lockbete för allt. Camilla Läckberg. (Nu måste jag dessutom erkänna att jag inte läst nåt av Läckberg, så jag kan inte säga nåt om hennes böcker. Men hon tycks klara sig ändå. Och jag gör det definitivt!)

Allvarligt? Vad är det jag inte grejar med Guillou, Marklund och Läckberg? Är det deras ständiga, illa dolda bekräftelsebehov? Det som gör att de syns precis överallt. Som gör att man spyyyr på dem till slut. Förmodligen är det det.

Lurmus

Förbannat irriterande att sitta vid en dator som har en icke fungerande mus.

Själva pekaren visar på det man vill klicka på, men sen är det inte mycket mer. Nu måste jag använda den lilla musplattan. Don't like.

Håhåjaja.

Up, up and away

Många känslor idag. Jag är ju jätteglad för att mellansonen (från och med nu kallad amerikasonen) åker iväg på det här äventyret samtidigt som jag är så väldigt ledsen för att han åker. 

Nu ska fingertopparna försöka minnas hur det känns att klappa honom i nacken, armarna komma ihåg hur det är att hålla om honom och läpparna memorera hans fjuniga kind.

Han är världens snällaste människa. Underfundigt rolig och en riktig konsthantverkare. Käre barn? Hur ska jag greja hans frånvaro??? 

Just nu är han på Heathrow och ska strax ta planet vidare mot JFK utanför New York. Sen ska de bo på ett college i Bronx. Spännande! (Så tänker jag på den där söta nacken och vill bara grina igen.)

Hans pappa och jag åkte till Arlanda och lämnade honom. Vi stod mest i kö till incheckningen innan vi snabbt sa hej då. Hans pappa ville inte gråta bland alla de andra föräldrarna. Mest för sonens skull ...

Nu väntar vi på att han ska starta en blogg. Han skulle gjort det igår, men det fanns ingen tid. Hoppas att hans hittills okända familj har tillgång till internet.

Vi träffade för övrigt en tjej som också skulle med på New York-resan som berättade att hon skulle bo hos en familj i Pennsylvania, "Det är bara två och en halv timma från New York!". Först hade hon fått en familj i en håla i Missouri. Där ville hon inte bo eftersom de "inte hade ett enda intresse som stämde överens med mina." De bodde på en gård med djur i en liten by med en skola med 50 personer. Den här tjejen hade förmodligen ruttnat där. Att vara närmare New York tycktes passa henne bättre ... Undrar hur vår son skulle ta att bo på en gård med djur? I en pytteskola. Ett år räcker nog då.

Jaja. Nu ska vi vänja oss vid ett annat liv. Med äldsta brorsan hemma och mellanbrodern nån annanstans. Amerikasonen. 

Min mamma

I morgon fyller hon 65. Min mamma. Min älskade mamma.

Hon är som jag. Eller ... är det kanske jag som är som hon? Jag vet i alla fall hur hon är funtad och vi skrattar åt samma saker. Jag gillar det. Jag skulle vilja vara där hon är när hon fyller år. Fast ändå inte. Hon ska vara på nåt som liknar en marknad och det har jag ingen lust med. Jag vill bara vara där hon är och få henne att fatta hur bra hon är.

Min mamma var på Island för många år sen - då köpte hon en poncho (jag tror i alla fall att den är från Island). Den är svart och vit. Vit med svarta rutor på nåt sätt. Lite hög krage. Som en polo. Luddigt stickad. Jag skulle vilja vara den där ponchon som värmer och är mjuk på henne.

Jag visste inte vad jag skulle ge henne. Jag har tänkt på det länge. Det är svårt. Jag ville ge nåt bara från mig. 

Nu har jag bestämt mig - vi ska gå ut. Att fylla år är väl ett skäl så gott som något att ses på tu man hand. Bara vi. Det är så jag helst vill ha henne. Det är så JAG behöver henne. Ensam. MIN mamma. Ingen annan hänsyn. Man FÅR ha roligt utan andra. Väl?

Jag hoppas att det är en present till henne och inte bara till mig. Jaja. Det är i alla fall jag som betalar. Hon kommer få bestämma var vi ska gå. Jag kan ju såklart komma med förslag om det är svårt att komma på nåt, men det är hennes val i slutänden.

Kanske en drink nånstans först och sen mat.

Jag längtar. Tyvärr är hon upptagen till i oktober eller nåt, men sen. Jag vill inte hasta bort det. Så det spelar egentligen ingen roll när det blir.

Såja. Nu har jag haussat upp det här så in i helvete. Men jag är säker på att det blir trevligt. Vi brukar ha det trevligt.

...

Vi kanske kan ta en promenad först. Innan middagen.

...

Jag älskar min mamma. Det är därför jag i hela mitt liv har klappat på henne. Pillat i håret och på fötterna. För att hon gillar det. För att jag gillar att hon gillar det.

När hon blir asgammal ska jag klappa på henne hela dagarna. Så att hon vill vara med en dag till. Och en till. Och en till.

Nu kommer mellansonen och klappar på mig. Han vill nog att jag också är med ett tag till :)

Mammor. 

Min är klok och rolig och bildad och en sån jag skulle vilja ha bredvid mig på varje middag. Social och mysig. Snygg och nyfiken. Tänk att hon är MIN mamma! Det är bra!

I själva verket är det inte vi som ska gratulera henne - det är vi som ska gratuleras!

Tack, mamma! TACK!