Nu ska fingertopparna försöka minnas hur det känns att klappa honom i nacken, armarna komma ihåg hur det är att hålla om honom och läpparna memorera hans fjuniga kind.
Han är världens snällaste människa. Underfundigt rolig och en riktig konsthantverkare. Käre barn? Hur ska jag greja hans frånvaro???
Just nu är han på Heathrow och ska strax ta planet vidare mot JFK utanför New York. Sen ska de bo på ett college i Bronx. Spännande! (Så tänker jag på den där söta nacken och vill bara grina igen.)
Hans pappa och jag åkte till Arlanda och lämnade honom. Vi stod mest i kö till incheckningen innan vi snabbt sa hej då. Hans pappa ville inte gråta bland alla de andra föräldrarna. Mest för sonens skull ...
Nu väntar vi på att han ska starta en blogg. Han skulle gjort det igår, men det fanns ingen tid. Hoppas att hans hittills okända familj har tillgång till internet.
Vi träffade för övrigt en tjej som också skulle med på New York-resan som berättade att hon skulle bo hos en familj i Pennsylvania, "Det är bara två och en halv timma från New York!". Först hade hon fått en familj i en håla i Missouri. Där ville hon inte bo eftersom de "inte hade ett enda intresse som stämde överens med mina." De bodde på en gård med djur i en liten by med en skola med 50 personer. Den här tjejen hade förmodligen ruttnat där. Att vara närmare New York tycktes passa henne bättre ... Undrar hur vår son skulle ta att bo på en gård med djur? I en pytteskola. Ett år räcker nog då.
Jaja. Nu ska vi vänja oss vid ett annat liv. Med äldsta brorsan hemma och mellanbrodern nån annanstans. Amerikasonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar