Möten

En del möten är utvecklande. Man liksom studsar från mötet och känner att nåt har hänt. Andra möten är inte riktigt på det sättet. Chefens chef kallade ju in mig häromdagen. Jag gick därifrån moloken grande.

Han ser att jag kanske inte har världens mest utvecklande arbete, men tycker inte att jag ska ifrågasätta för att fylla ut det intellektuella behovet. Han tycker istället att jag på ett glatt sätt ska ta mig an allt jag får på mig att göra. Utan att undra varför det ska göras. Eller till vad. Rimmar illa med min personlighet. Men jag ska testa. Jag ska, precis som förut, göra det jag blir tillsagd. Men jag ska försöka sluta förstå varför jag gör det. Ska se hur det känns. Eventuellt blir jag tysk på köpet. Tyst har jag varit sen i går.

Efter den här lektionen i hur livet ska levas fick jag veta att han är orolig för relationen mellan mig och mig chef. Han säger att jag måste stötta henne. HA! Det är ju just det jag, som en av få, har gjort det senaste jävla året. Hela min vakna arbetstid går ju för i helvete åt till att försvara henne. Och honom. "De gör säkert så gott de kan" säger jag ungefär 20 gånger om dagen. Till för ett tag sen. När jag insåg att hon inte har tillfört ett skit med sitt sätt. Hon som tror att själv är bäste dräng. Hon som i vartenda möte börjar med att gå i försvar och strax därpå sätta upp nävarna i luften och vilja slåss. Hur får man en sån att fatta det kanske inte är det bästa sättet att skapa långvariga relationer? Men hon ska nu bli min bäste vän. Tycker hennes chef.

Vadeau ska kanske bytas mot Jaha.

Långtbortistan

Ända borta vid S:t Eriksplan ligger en bra restaurang som jag verkligen MÅSTE komma ihåg när nån vill ha tips om schysst ställe att äta på. Lilla Pakistan. Härligt! Eller ja - härligt och härligt? Men väldigt gott! Bra service, god mat och trevligt sällskap! Gamla arbetskamraterna hade kommit på att dit skulle vi gå. De är inte gamla, arbetskamraterna, men före detta. Det känns inte riktigt som jag fick till det nu heller va? Anyway ...

Det är trevligt att ses emellanåt.

Nu är jag bara trött och ska upp tidigt som attan i morgon. Extrajobbet kallar. Tjoddelarihoo!

Klockan 10 ska jag ha samtal med chefens chef om vårt samarbete. Illavarslande? Har lite ångest eftersom han är en aning ... lynnig. Jaja. Jag tror att vi respekterar varandra så det ska nog gå bra. Jag är nog nojjigare inför detta än jag önskar, inser jag. Huä!

Min syster har förresten kommit in på polishögskolan - DET är roligt!

Gråtande kolleger

I morse ringde en kollega och grät. Hon känner att hon inte alls har rätt förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb.

Ska det vara så? Att man ringer sina kolleger och gråter - en söndag förmiddag - för att situationen på arbetet är ohållbar? Det värsta är att vi inte vet vem vi ska vända oss till för att ändra arbetslivet till det bättre.

Vi känner oss som små barn som lever i misär och ingen ser det. Eller nåt.

I morgon är det måndag!

- 60 böcker!

Eller så. Men ungefär 60, skulle jag tro. Nu är det bara 500 kvar ... Jaja. Emmaus - here we come! Den lockiga pojken med faibless för köksmaskiner ville prompt ha med sig apelsinpressen hem också - det tackar vi särskilt för! (Apelsinpressen har stått i köket i ungefär 6 år utan att användas och nåt ska man väl dricka medan man läser? Va?)

Det var i alla fall väldigt trevligt att ha de bokintresserade här. Nytta och nöje i god kombination tycker jag. Enda nackdelen är väl kanske att vi aldrig kan göra om det. Jo - det kan vi. Om 30 år. Om jag inte börjar med nån ny vana - typ ger bort varje läst bok på stubben. I alla år har jag tyckt att det är fantastiskt charmigt med bokhyllor. De är färgglada och visar på nån sorts utvecklande liv. Nu ska vi bara ha de coffee table-böckerna, språkböckerna och kokböckerna kvar. Sen undrar jag om det är ett tecken att de flesta böckerna som försvann ur hyllorna var i ögonhöjd? Orkade man inte böja sig ner? Eller är författare som heter nåt på L inget att ha? Måste nästan kolla på biblioteket om det är färre L-författare än M,N och O-författare. Eller så kollar jag INTE.

Favoritförfattarna

Jahaja. Idag så ... Om några timmar kommer de och länsar bokhyllorna. Jag hoppas att de hittar mina favoriter. Jag hoppas att de inte redan läst dem, kanske jag ska säga. Det är ju inga illiterata typer som kommer.

Mina favvisar -
Majgull Axelsson
Marika Cobbold-Hjörne
Torbjörn Flygt
Karin Fossum
Marianne Fredriksson
Anna Gavalda
Marie Hermansson
Stieg Larsson
Åsa Larsson
Marina Lewycka
Erlend Loe
Håkan Nesser
Anna-Karin Palm
Barbara Vine
Klas Östergren

Historier med vändningar man inte föreställt sig, gillar jag. Trådar som knyts samman.

Resandets baksida

Igår träffade jag en vän från förr som under de senaste 12 åren har levt utomlands. Han har ju såklart varit hemma en del också. På semestern. Mellan uppdrag. Och så. Efter många år på det sättet har han nästan inga vänner kvar. I alla fall inte i Sverige.

Det som händer är att ingen här hemma längre räknar med honom. Han och jag har aldrig varit dagliga vänner, men vi har hörts emellanåt. Och det är väl det som gör att vi fortfarande håller kontakten. Men det är märkligt att de före detta nära kompisarna har släppt taget om honom. Han har nämligen ringt dem, men de har slutat ringa honom.Det är lite sorgligt.

Näste man till rakning ...

Min lilla pojke - han som är 15 - är nu anmäld till STS för USA-år redan 2008/09. Ojoj. Lilla gubben. Han ska på intervju nästa vecka. Och vi resonerar så här - funkar det inte så har vi inte betalt ännu.

Idag har han sin sista vardag på höstlovet och vi ska äta lunch tillsammans. Jag har tagit semester idag (inte för lunchens skull, men i alla fall). Fast jag jobbar ändå lite. För att få ro ... Minstingen är på dagis. Hämtar honom tidigare idag.