Home alone

Med ett glas Sancerre och en liten kartong väldiga blåbär från Chile. Gör man blåbärspaj i Chile? Va? Med vaniljsås? Va? Plockas de stora blåbären i Chile i skogen? Av thailändare? Va? Ja, sånt kan man undra.

Jag är inte alls ensam hemma. Mellansonen sitter och spelar gitarr i sitt rum. Bowie. Han klarar en del riktigt bra nu. En DEL. Inte en del. Katten biter mig i fötterna och jag lyssnar igenom musiken jag just bränt till villaägerskan som jag tänkte ge ett blandband. Jaja - det heter inte så, men det är svårt att hitta på nåt bättre så här i brådrasket. Alla, utom möjligen yngste sonens generation, fattar ju vad man menar.

P pratar om att vi eventuellt ska spela över gamla band till CD. Jag undrar lite varför. Tror ärligt att jag hoppar det och lägger obefintlig tid på nåt annat. (OBS! Detta är ett stort framsteg för en nostalgiknarkare! Eller, vänta nu, FÖRE DETTA nostalgiknarkare?!)

Arbetsdagen avslutades alldeles väldigt trevligt då en kollega frågade om korkskruv. Hade redan innan anat att det var nåt på gång och när jag väl kom med korkskruven så blev jag inbjuden på exkluderande kalas. De hade för lite vin för att bjuda alla, sa de. Men jag fick vara med. Kände mig respekterad. Och det är ju ... alltid nåt.

Efter den där lilla plastmuggen med vin och en massa skratt var det dags att åka inåt stan eftersom mellansonen och jag skulle mötas utanför Åhléns innan vi skulle på bio. Jag hann köpa både nötter till bion och tranbärsdricka på PUB innan filmen började. Så EFFEKTIVT! Går i min mors fotspår.

Och filmen - Simon och ekarna - var SÅ BRA! Den ska man se! SKA! Ogillade bara att de tände lamporna i salongen lite för snabbt efter sista scenen. Hann knappt torka tårarna.

Så måste jag reflektera över ordet salong. Som i biosalong. En biosalong är ju inte särskilt glamorös, särskilt inte om man tänker på nån annan salong - en med kristallkronor och fina tyger och frasiga kläder. Så som det kanske var i en salong förr. Jag rekommenderar ett besök på Berns (salonger) för att förstå vad ett dylikt utrymme bör erbjuda. En biosalong är ju bara syntetiskt i jämförelse. Tur att själva salongen inte är huvudattraktionen när man är på bio.

Sådärja. Nu är 125 gram väldiga blåbär slut. Hoppas att de inte var besprutade.

Ja. Vi gick och käkade sen. Efter bion alltså. Då kom även äldste sonen. Han som fyller 22 på måndag. Ho-ho? 22? Jäpp! Jag fattar ingenting. Och, jag kan ju redan nu säga att Texas Longhorn i Kungshallen är en ganska värdelös restaurang när man vare sig vill ha bröd, pommes frites eller ost till sin hamburgare. Värdelöst ställe överhuvudtaget. Personalen ville gå hem. Och visade det. Maten var inte så god som önskat.

Men det var trevligt att sitta där med två unga vuxna män. Mina söner. Jag älskar dem så vansinnigt mycket att det nästan blir för mycket att träffas ibland. Jag vill ju bara linda in dem i sockervadd och såpbubblor och vyssja dem. Kramas fast de ibland känns för stora. Klappa dem över håret och på kinderna. Jag kan liksom inte visa dem nog hur mycket de betyder för mig. Skulle kunna lägga upp dem på nån liten sammetskudde och bära omkring på dem. Visa dem och upp dem. Jag är den stoltaste moder världen skådat.

Saknar även den där lille krabaten. Han som ännu inte är vuxen och som jag är så glad att ha slingrandes rund halsen lite varje dag. Han är ju med P på fotbollsläger. Cup. De har bussrest hela dagen idag. Till Göteborg. När de kom fram var det läggdags på stubbo. Och då började en av rumskamraterna att kräkas. Ymnigt. Hoppas att det var en lokal liten sjukdom. Annars tackar jag egoistiskt min lyckliga stjärna för att jag inte är med dem på hemvägen. Så. Tack.

Längtar efter P också. Mannen.

Jag tror jag slutar där.