Föräldrar som möts

Jag tror kanske att jag har skrivit om detta förr - föräldramöten. Det finns ingenting, verkligen ingenting, som får mig att känna mig så oerhört obekväm som dessa möten med människor som faktiskt inte intresserar mig särskilt mycket. Man ska stå där och snickesnacka innan och likadant efteråt. Jag klarar det inte. Håller klaffen och är allmänt olik mig. Jag blir förvånad över mitt beteende varenda gång.

Retar dessutom upp mig på föräldrar som tjatar om saker. Som antyder utan att i klartext få ut vad de är ute efter. Och lärare som emellanåt tycks vara på barnens mentala nivå, alltså i åttaårsåldern. Det är så mycket blabla att jag nästan kräks.

Jag vill tre saker med min sons skolgång -

Att han lär sig de saker som finns angivna i läroplanen av kompetenta personer

Att han lär sig att umgås med vuxna och barn som han inte valt själv

Att han vill fortsätta lära i hela livet

Jag förutsätter att dessa tre saker ska infrias. Och jag tänker inte tjata om en idiot till musikfröken eller att matten är för svår.

Under 20 år har jag regelbundet gått på föräldramöten. Snart räcker det. Been there tillräckligt länge. Det ger nada.