Jag blir så ledsen. Hon vill så mycket. Och stoppar sig själv med sin dåliga självkänsla. Hela tiden. Hon går ronder mot sig själv. Förlorar varje gång. Jag vet vad hon går igenom. För jag är nästan där själv.
Så kom jag på att jag ställde mig frågan när man ställer sig upp och skriker häromdagen i ett inlägg. Jag vet när för jag har gjort det en gång. Det är när man får nog. Nog, nog, nog.
Hela vägen upp till sexan var jag en sån person som man gärna gav sig på. Klasskamraterna, alltså. Ja, kamrater vet jag inte, men det var ett gäng killar som gjorde att jag mycket sällan kände mig bekväm. Jag mådde ganska dassigt och orkar inte skriva för mycket om det för jag blir bara ledsen. Pratade inte om det då. Men lärarna gömde undan mig och en annan drabbad klasskompis när en kille försökte strypa oss på slöjden med makramétråd i fyran. Så de visste ju.
Hur som helst. I sjuan blev jag kanske mer som de andra, jag vet inte. Nåt hände. Kanske var det när vi hade krismöte och de värsta killarna bara var dumma i huvudet som jag fick nog. Jag fick ur mig all den där skiten som jag hade burit på i tid och hela den stressade jävla barndomen. Jag ställde mig och skrek. Grät och fräste och var riktigt, riktigt arg. Det var nog bra. Efter det, vill jag minnas, så pratades det såklart om mitt utbrott, men det blev också mycket lugnare.
Undrar vad som skulle hända idag. Undrar hur min kollega känner sig. För man dräneras ju samtidigt - oavsett om man ställer sig upp och skriker eller inte.
Men.
Man ska inte ha det så här på arbetsplatsen. Jag lovar - man ska inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar