I morse kom hon trampandes, den lilla katten. Hon stannade till vid mitt öga. Nosade. Slickade lite. Gick vidare. Sen kom hon tillbaka. Stoppade in sin lilla nos i min uppenbarligen mycket stora näsa. Flåsade lite. Ville väcka.
Sen tror jag att hon insåg att det var lite för tidigt. Så hon klättrade upp på sängens högsta topp, min höftkam, och började spinna. Då klappade jag henne. Och hon spann så hon nästan storknade. Jag undrar vad som är så lugnande med spinnandet.
Nu ska jag säga det:
Jag älskar den lilla katten. Älskar, älskar, älskar. Hon kan busbitas hur mycket som helst. Jag älskar henne ändå. Hon är prickig. Hon har lockar i öronen. Och världens vackraste ögon. Så är hon mjuk. Och har små fötter som trampar omkring i olika riktningar. Så lägger hon sig när yngste sonen ska sova. Sen kommer hon upp och busar för att lägga sig med oss när det är dags för det. Så tycker hon om mellansonens garderob. Där gömmer hon sig för allt. Hittar man henne inte så kan man leta på två ställen - i den där garderoben eller under mellansonens säng. Där träffar hon de enda råttor hon kommer träffa i sitt liv. Dammråttor.
Kolla på henne! Man kan inte annat än tycka så mycket om henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar