Har jag inte panikångest så har jag "bara" ångest.
Vi har hela hemmet fyllt av saker som är yngste sonens. Hans rum är tomt. P slipar. Jag har rivit tapeter. Men nu mår jag dåligt. Det finns ingen plan. Jag har ingen kontroll. Vill bara lägga mig i sängen och stirra. Gråta lite. Får dåligt samvete för att P slipar och jobbar. Dör.
Det här är inte semester för mig. Det här är arbete som är värre än arbetet. Jag vill äta lunch med kompisar. Promenera. Gå på bio med sönerna. Sitta på uteserveringar och dricka vitt vin. Träffa folk. Gå på muséer.
Jag kan ta hand om allt när rummet ska möbleras igen. Allt! Bara jag slipper den här slipa, måla och jag vet inte vad-fasen.
Semestern känns avlägsen trots att vi är mitt i den. Ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar