Var på studentmottagning igår. Jag hade ju lämnat hela övriga familjen hemma, så jag fick både dricka vin och äta brie för fem. Närå. Men det blev senare än jag tänkt. Alltså också trevligare än väntat. Jag måste bara tänka på styvsystrarna som egna personer, inte som familjer. Men det blir lätt så. När vi träffas så är det alltid i familjesituationer - vilket på ett sätt också gör dem mer intressanta eftersom de har sina liv som gör att man inte behöver bekymra sig för dem. Men igår talade jag med främst två av styvsystrarna. Alltså faktiskt talade.
Tror att det började när den yngsta började uppfostra sin icke uppfostringsbenägna far. Hon öste ur sig. Jag tycker det är bra att man säger vad man tycker. Det borde bara gjorts för länge sen. Sen gjorde styvfadern ett kraftigt övertramp när den kritik yngsta styvsystern framförde, avfärdades med "du snackar skit!" Nej - så gör man inte. Man måste lyssna på den som säger nåt!
Nu tycker styvfadern att vi barn ska sätta oss och tycka till om honom tillsammans. HA! För att bli en martyr? Varför i allsindar skulle vi göra det? Om vi skulle träffas hoppas jag verkligen att vi skulle ha andra saker att tala om.
Kanske är det så att man i nåt läge ska se sina barn som jämlikar och vuxna och begripa att barnen har egna erfarenheter och en historia värd att lyssna på? Man känner dem inte nödvändigtvis bara för att man har fostrat dem. Särskilt inte om man inte talar med dem. Särskilt inte om man sätter sig själv i centrum hela tiden och bara utgår från sina egna erfarenheter utan vilja att lära från andra.
Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att jag själv gör rätt. Men jag tänker tanken och hoppas att det är en bit på väg.
Det är inte lätt att stryka ett streck över sånt som varit och påverkat oss (både positivt och negativt) i grunden, men jag önskar att vi kunde försöka se framåt.
Ja. En intressant kväll, var det. Och som vanligt hoppas jag att det finns tid att träffa styvsystrarna lite mer. Både tillsammans och enskilt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar