Vilja

Som om det inte vore nog med skit på arbetet så är hemmasituationen nästan lika hemsk just nu.

Påsk.

Påsk är lika med lediga dagar. Fyra på raken om jag inte har fel. Fem till och med eftersom jag tänkte att yngste sonen skulle kunna vara hemma med mig även på skärtorsdagen.

Jag vill göra nåt av de där lediga dagarna. Har insett att jag är deprimerad och att jag behöver vila. Fly vardagen. Koppla bort och börja om.

En genomgång av påskhelgen visar att vi har ett antal alternativ:

- Fotbollsturnering på påskafton och påskdagen med yngste sonen. BLÄ!

- Hemmapåsk. (Som förmodligen tvingar oss kors och tvärs där det ska ätas egeninlagd sill i gamla burkar. I say BLÄ!)

- Småland.

- Sista minuten-resa.

Vilka av alternativen är minst kravlösa? Jag räknar snabbt bort BLÄ-alternativen. Åka bort verkar bra! Två alternativ kvar. Jag skärskådar dem.

Småland.

Får en släng av ångest eftersom tanken var att vi skulle åka dit med min brors familj men när jag ställde frågan om nån annan av släktingarna hade planer på att vara där så visade det sig att en av de allra raraste kusinerna hade det. Jag orkar inte umgås med andra än dem jag redan känner. Jag vill stänga in mig. Jag orkar inte prata om mitt jobb och eftersom det är det enda jag tänker på så är det svårt att vara käck och glad och trevlig och prata om vädret eller TV-program.

Sista minuten.

Absolut det bästa alternativet. Trodde jag. Har skickat förslag på var och för hur mycket till P hela dagen. Ingen respons. Alls. Däremot så fick jag svar av honom på ett mail som handlade om påsar som förvarar bröd på ett bra sätt. Kan jag tolka detta annat än negativt (alltså - om jag lägger orden i munnen på P så säger han, utan att säga ett skit, "Couldn't care less om din plan på resa. Jag vill vara hemma och leva livet i lägenheten. Jag vill kort sagt titta på sport-TV och spela TV-spel och skicka sms till arbetskamrater och hålla i min iPhone hela dagarna göra andra saker som bara innefattar mig själv och kanske yngste sonen. Sa jag att den där fotbollsturneringen är jätteviktig???")

Slutledning.

Hur jag än gör så kommer det kännas jävligt.

Geisten för att göra nåt alls är från Ps sida lika med noll. "Det spelar ingen roll vad vi gör." Det är bara det att om jag säger att jag tycker att vi ska åka på sista minuten-resa, så kommer jag att få det tillbaka som en boomerang i form av ett "Du bestämmer alltid allt". Kanske kommer det inte sägas idag eller imorgon, men inom en snar framtid. Jag har hört det förut. Men det är svårt att vara familj där ingen tar beslut om nåt. Det blir lätt så att den som uttalar sin önskan, eller sitt behov, får som den vill när den andre ingen vilja har.

Jag kommer ihåg en gymnasiekamrat som var Jehovas vittne. Hon kunde aldrig gå med på de roliga konserterna i Rålambshovsparken där Ståålfågel och Grisen Skriker spelade för fred (eller vad det var) eftersom man som Jehovas vittne trodde att krig och fred och hat och kärlek och allt annat, låg i Jehovas händer. Bullshit, säger jag. Utan vilja och handling händer ingenting.

Dessutom är det så att om det inte finns nån tillstymmelse till längtan efter gemensam resa, så ska nog ingen resa göras. Om det inte finns en enda gnista i ögonen när resa kommer på tal, så kan man sitta hemma med sin iPad och göra sina små utflykter på internet. Det räcker nog så.

Men.

Jag kan åka nånstans själv.

Plötsligt öppnar sig hela världen. Fast en sorglig värld. Paris, Köpenhamn, New York. Ensam. Nej. Jag vill prata också. Men jag vill inte vara social med främlingar. Det lockar icke. Har inte styrkan just nu.

Jag är svag och vek. Och ska försöka se fram emot en alldeles, alldeles underbar påsk i hemmet. Eller en fruktansvärt instängd dito.