Jag promenerade mot tunnelbanan. Kom till perrongen där tåget redan stod. Tog det lugnt medan alla andra sprang mot de öppna dörrarna. Springa? Varför? Om man har åkt från Kungsträdgården några gånger så vet man att de där gulklädda Metroplockarna måste ut innan tåget går och de hade helt klart just börjat sin jakt på tidningar. Tunneltågföraren ska dessutom antingen avlösas eller promenera hela vägen från ena änden av tåget till den andra. Man behöver inte springa. Om man är lite uppmärksam.
Hann ända till bästa platsen i första vagnen. Läste ut boken. Började spela Tiny Wings (man kan inte ha hur många pocketböcker som helst med sig i lilla handväskan och Koranenflickan satt inte bredvid) och tänkte inte så mycket på nånting. Sen ... plötsligt kände jag en sur lukt. Inte sur som våta raggsockor, inte sur som läbbig filmjölk. Inte heller sur som citron. Men sur som när någon lever med en cigarett i munnen överallt utom möjligtvis på tunnelbanan. Inte längre rökigt. Bara surt. Tobakssurt.
Det är den värsta lukt jag vet.
Så satt hon där mittemot. Den sura. Hela resan. Jag höll andan så gott jag kunde. Förde diskret sjalen mot näsan.
Är det nu jag ska ta körkort? För att slippa störande element på morgonkvisten. Nej. Jag kommer aldrig ta körkort. Jag ska istället tacka dessa medmänniskor för att de får mig att se, känna och uppleva. Tack, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar