I morse på bussen hade jag som vanligt tid att fundera. Åkte långsamt förbi Tjärhovsplan och såg en tant på busshållplatsen som såg vagt bekant ut. Kunde liksom medan hon rörde huvudet på olika sätt förstå hur hon såg ut som ung. Eller yngre. Kände fortfarande igen henne. Kanhända gick vi i samma gymnasium en gång för länge sen? Men - vänta? Det här var ju en ... tant. Vad betyder det? Att även JAG är en tant? Oh no.
Sen fortsatte bussen och jag kom snabbt på andra tankar. För utsikten över stan från Katarinavägen var - för att citera Askungen (i ett annat ärende, men i alla fall) - alldeles, alldeles underbar. Gavlarna på husen vid Skeppsholmens strand solbelystes på ett helt fantastiskt sätt. De olikfärgade husen i Gamla Stan såg bättre ut än nånsin och hela city var vackert. Folk stod i tysthet (antar jag) och betraktade land och vatten från höjden och det här var en sån dag, i ett sånt ljus, som jag kommer att minnas länge!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar