Vi är dåliga på att göra saker på tu man hand, P och jag. Klart vi skulle kunna ringa släktingar och fråga om de kunde ta hand om yngste sonen, men ibland känns det som det inte är värt det med tanke på eventuella efterspel. "Han kunde inte somna", "Han var förkyld och smittade oss och nu har vi varit sjuka i tre veckor", "Han äter inte sill" eller vad det nu kan vara. Jag grejar inte att få de där hintarna om att vi har gjort allt fel när vi uppfostrar och att det var jobbigt att ta hand om honom. Egentligen är det bara gudmorsan som gnäller och pikar, sån är hennes natur. Misstänksam, paranoid och med stort fokus på att alla vill henne illa. Hon är i sjuttioårsåldern så det är lite sent att ändra på nåt.
P och jag pratade i alla fall om att vi kanske ska kolla om de vill ta hand om barnet några dagar om nån vecka. Vi får väl se hur det blir ... Måste han lära sig äta sill till dess blir det inget av. Dessutom ska han vaktas av min före detta make och sin farfar om några veckor, när P och jag åker till New York! Så det är nog mer strategiskt att besöka farfarn just nu. För hans skull. Ja, egentligen både farfarns och barnets.
Krasst är det så att vi väljer att träffa dem som vill träffa oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar