(S)läkt

Idag har yngste sonen, min pappa och jag varit på läkarbesök. Inte tillsammans, dock.

Yngste sonen slog i huvudet igår. Ramlade från en soffa på dagis. I natt var han varm som en kamin och vaknade minst 60 gånger i timman. Vid sextiden klagade han över värk där han slog i igår. Jag ringde Vårdguiden. De rådde oss att kolla upp det hela på anvisad plats och tid. 9.30. Huvudvärken hade inte nödvändigtvis med febern att göra. Han har nån förkylningsskit. Bra. Jag såg framför mig hur huvudet skulle borras upp för att tömmas på vätska.

Pappa fick besked om konstiga celler på efterkontroll för (mot?) cancer. Idag skulle han få besked om hur dessa celler skulle förintas. Tack och lov, jag säger det igen, TACK och LOV så visade det sig att den som hittat cellerna, eller åtminstone undersökt dem, hade överskattat deras elakhet. Pappa är helt enkelt frisk. Förhoppningsvis även odödlig. Så - nu tänker vi inte mer på det.

Jag själv oroade mig för magsår. Ringde Vårdguiden även för mig när jag ändå var på g i morse vid sex. Vansinnigt snäll sköterska från Norrland. Hon uppmanade mig att ta hand om mig och sa att jag skulle ringa husläkaren. Som om jag hade nån. Men det har jag inte. Eller hade. Nu heter han Per. Han förklarade sig sedermera villig att skriva ner namnen på några milda varianter av magkatarrsmedicin på en lapp, dock inte recept eftersom de var receptfria.

Mycket väsen för nästan ingenting, alltså.

Yngste sonen har trots allt 38,7. Till nyss. Han fick febernedsättande eftersom han uppnådde en panntemp på skållhetnivå. Nu ska vi lägga oss i sängen och titta på TV. Två gapiga jönsar som lagar mat med söta kockar. Peder Lamm - sluta skrika! Alexandra Pascalido - sluta prata! Självupptagna idioter.

Sen är det Top Model! Kvällen är räddad.