I natt kommer jag nog sova bättre än på flera nätter. Flera saker har löst sig, jag tror att jag har kontroll över jobbsituationen (även om utvecklingssamtalet i morgon kan ställa allt på ända. Bröllop eller begravning? Jag väntar med spänning!) och hela amerikasonens hemrese issue tycks ha löst sig till det bästa. Han reser - på sina föräldrars bekostnad - från Denver till Boston i slutet av maj. Utanför Boston får han bo hos sin gudfar (fast egentligen fadder, han är inte döpt.) och därifrån kan han göra utflykter bäst han vill. Han kommer fortfarande hem den 5 juni. Men nu kan han se både Boston och New York. Bra! Jag hoppas att vi inte skämmer bort honom.
Hade ett långt samtal med andra stockholmare idag. Vi pratade om hur otroligt lat och feg man blir av att alltid ha bott i Stockholm. Hur den som är inflyttad är bra mycket mindre nogräknad med vad som är "rätt" sida om stan och hur väldigt nära man ska ha sina kompisar. Amerikanernas vilja att flytta runt i USA kom också upp. Det är väl inte så konstigt egentligen. Nån som kommer från en liten ort kan ju tvingas att flytta medan vi som har bott i en stor stad inte har några egentliga skäl att flytta nån annanstans i landet. Men vi är ju rädda för att flytta utomlands också, hur kommer det sig? Eller till en annan stad. Beror det på kompis/släktsituationen? Ser det likadant ut för nån som är uppvuxen i Paris eller Madrid eller New York eller Shanghai också?
Måste fortsätta tänka lite på det här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar