Knepigt. Att ta hand om barn man egentligen inte känner. Vi har förstått att den yngste franska pojken inte fattar ett ord av vad vi säger. Han rycker på axlarna och säger Je ne comprend pas. Han fattar lika lite svenska som vi fattar franska = komplikationer/irritationer/förvirringar.
Han är den yngste av tre. De två äldre tog nog mycket energi av föräldrarna och han var ganska sen med talet. Sanningen är den att den som tar energi nu är just den här yngste, fantastiskt söte pojken. Han har ögonfransar som jag vet inte vad och är bara allmänt jättegullig. Men utseendet är som bekant inte allt. För en av de ocharmigare egenskaperna är att han tjatar tills han får som han vill. Jag blir lika illa berörd av beteendet som jag blev av de ihärdigt tiggande barnen i Indien. Han gapar på folk utan att bry sig om vad de svarar. I ena ögonblicket, ska jag tillägga. För i nästa är han hur snäll som helst. Jag blir förrvirrad. Och irriterad. Han vill väl men gör sååå fel. Svärfar orkade inte med de små liven så vi tog med dem hem. Tyvärr höll det på att gå ut över mina äldsta söner (och därmed mig) som plötsligt ville fly hemmet. Men efter att ha sett barnet live insåg de att det kanske inte var fullt så illa. I morgon ska vi hitta på nåt energikrävande! Nu sover alla. PARTY!!! (Inte)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar