Städning

Jag tänkte skriva lite om städning. Och hur olika man kan uppfatta vad som är viktigt när det ska städas ...

P och jag har till exempel helt olika sätt att angripa ordning och reda.

P tycker att golven är viktigast. De ska dammsugas och våttorkas innan kalas. Jag håller med om att det ska dammsugas. Men våttorkningen kan man kanske vänta med till efter kalaset? Och kanske att man kan påbörja städningen innan gästerna kommer? P våttorkar alltid det sista eller står i duschen när gästerna kommer. Det stressar mig vansinnigt. Jag vill kunna glida omkring en kvart innan folk kommer, sippa på ett glas vin och sätta på loungemusik. Kunna välkomna gästerna på ett avslappnat sätt. Så blir det aldrig, aldrig. Jag tar emot gästerna medan P torkar duschvatten mellan tårna och gästerna känner sig obekväma för de tror att de kommer för tidigt. Och ja - det är ett oskick grande att komma för tidigt, men det är värre att inte vara redo för gästernas ankomst när man bjudit dem en viss tid. Det är pinsamt.

Jag tycker det viktigaste är att plocka undan på ytor. Ta bort allt som eventuellt kan ligga i vägen. På bordsytor och på golv. Att ytstäda, kan man säga. Tycker det verkar smartare att torka golv i efterhand. Dammsuga är självklart - man vill ju inte att gästerna ska komma hem med kattens päls under strumporna. Jag tycker inte heller att det är okej att ha tolv pappkartonger på golvet. Står nåt där det inte ska stå - pytsa undan dem i nån garderob där ingen gäster ska vara i alla fall.

P har ingen som helst förståelse för min stressnivå. Det har jag märkt i flera år. Det märks i två sammanhang som båda har med umgänge att göra. Det ena har jag just beskrivit, det andra är när man ska åka buss, båt eller tåg till andra att göra. P går hemifrån två minuter innan färdmedlet avgår. Han glömmer bort (förtränger?) att han har en son som aldrig någonsin skulle hinna springa i samma takt som sin pappa. På samma sätt har det aldrig slagit honom att han har en fru om bär eventuellt klänning och har allt annat än löparskor på sig när hon ska på visit hos nån. Det är stört omöjligt att ta sig till aktuell hållplats på dessa två minuter under de förutsättningarna. Dessutom avskyr hon att eftersvettas på vägen till kalaset.

Jag vet inte riktigt hur detta ska bättras på. Kanske ska jag alltid ange en hittepåtid? Om vi ska ha folk hemma så ska jag säga att de kommer en halvtimma innan den egentliga tiden. Och ska vi åka nåt så ska jag säga att vi ska gå hemifrån tio minuter innan avgång. Ja - så kanske det ska bli! Eller så kanske jag kan kräva nån sorts respekt i största allmänhet. Försöka säga att mitt dåliga humör innan socialt umgänge har sitt ursprung i Ps respektlöshet. Inte mot mig i första hand, utan mot våra vänner.

Jag undrar om han nånsin kommer att förstå?

Trevlig helg!

Jamen det var ju jättetrevligt! Inte för jag trodde annat, men man vet ju aldrig!

Ångesten infriades bara lite när Ps moster och styvmor kom på besök. Mostern är väldigt, väldigt trevlig medan styvmodern är dum, dummare, dummast. Jag fattar till exempel inte varför man ska stoppa fingrarna i varenda kruka? För att konstatera att vi inte vattnat just idag? För att liksom ge oss den upplysningen? Jag vet inte. Jag tycker det är så dumt. Man kan säga - vilka fina blommor eller strunta i det. Man kan konstatera att växterna har det torrt, eller strunta i det. Hur svårt kan det vara att låta bli? Har men det väldigt tråkigt då? Eller måste man slå ner nån? Jag känner mig oduglig. Känner mig ungefär som de där grejerna som poppar upp som man ska slå på på nöjesfält. "Sluta slå. Sluta slå." Dumma jävla mänska! För det enda det leder till är ju att jag vill slå tillbaka (observera att det alltid, alltid är hon som "börjar"). Jag är sååå trött på hennes dåliga självkänsla som gör att hon måste dunka till så fort tillfälle ges.

Men ... i övrigt - mycket bra helg.

Mellansonen har firats i dagarna tvenne. Han har fått sånt han vill ha - pengar, biocheckar, upplevelser och skjortor. Bra! Käkade ute med hans pappa med familj igår och det var trevligt. Ibland tycker jag dock synd om P som firar sin födelsedag tillsammans med min gamla make. Även om de kommer väldigt bra överens.

Trevligt fika här idag också! Bra,bra!

Nu är jag trött!

Dålig dag

Vissa dagar vill sig inte riktigt. Den här dagen tycks bli sån. Fylld av små besvikelser.

För det första hade jag önskat att min bror kunde komma och fira mellansonens stora dag (20), men det kan han inte. Han ska äta middag med sin frus familj. Trist.

För det andra skulle vi ha gått ut och käkat med ledsna arbetskamraten idag. Men frånfallet blev för stort. En massa sjuka och en allmän bangare. Så nu går bara jag och ledsna arbetskamraten och äter istället. Det ska bli trevligt. Men ändå.

För det tredje så skulle jag ha lunchmöte om en massa viktiga saker som ska planeras, men hon, som jag trodde var min kompis, deklarerade att hon gärna ville skjuta på mötet eftersom hon ville luncha med sina närmaste arbetskamrater innan hon åker på en månadslång jobbresa. Jag hade redan tackat nej till annat lunchsällskap och kände mig allmänt misslyckad fakiskt. Till slut kom kollegan på att vi kanske ändå skulle ha det där lunchmötet, men hon var frånvarande och väldigt ointreserad a det som jag tyckte var viktigt. Så kände jag mig dubbelt misslyckad.

Det är på ett sätt ensamt utan ledsna arbetskamraten som ju under en period varit mitt närmaste sällskap, men å andra sidan är det ganska bra att hon inte är här längre. Jag mår bättre av det. Trots allt. Inte lika mycket gräva-ner-sig snack. Dessutom blir jag tiofalt mer social och et passar mig. Har sällskap med olika människor varje dag och lunchar med olika varje dag. Hänger på, liksom.

Men som sagt. Ensamt också.

Har dessutom nån sorts ångest över makens födelsedag. Kan inte komma på en enda grej att ge honom. Men det löser sig väl.

Lite strypning

De ringde från skolan. Yngste sonen hade varit med i ett slagsmål.

Ungefär så här -

A lurade upp sonen till plan fyra och väl där blev sonen arg och de sprang ner för trapporna. A trodde att han blev jagad och slog till sonen. Och då tog sonen strupgrepp på A. Han sa "Jag ströp honom lite". Sen smackade A till sonen så det stod härliga till och sen var det över.

Jahaja. Vad gör man åt sånt då? jag har ytterst svårt att se sonen slåss överhuvudtaget, och att strypa nån (även om det är lite) är absolut inte okej. Men det är inte heller okej att luras och att slå först och sist.

Dumma ungar. Mest andras.

Fotbollssöndagar

Yngste sonen tränar fotboll på söndagar. P åker med 9 gånger av 10, och jag är så tacksam för det! Jag får nämligen egentid då. Det värderar jag högt!

Har just ätit frukost (äggröra, bacon och te + en halv grapefrukt som man egentligen inte ska äta om man håller sig till LCHF-kost, men jag var så förfärligt sugen) och läst DN och nu sitter jag alltså vid datorn. Ingen musik just nu, lyssnar istället på snödropp.

Ska försöka plocka lite här hemma. Det ser, som vanligt, för jävligt ut. Skräp överallt. Papper, papper, papper. Både gamla kuvert och små papperstussar som katten har jagat.

Men det är två andra händelser som ska klämmas in också. Idag flyttar äldste sonen till egen lägenhet i ett år. Han blir sambo i samma veva. Den lille pojken ... Klockan 12 skrivs kontraktet. Hurra! Måste ju i alla fall gå förbi nån gång under dagen och kolla hur det ser ut i deras nya hem.

Så fyller min lillasyster 31. Pratade med henne tidigare idag och då hade hon som förslag att gå ut och käka nåt. Det vore trevligt!

Men om jag skulle städa lite då?

Reklam

Jag har varit i Barcelona. Jag därmed fått resdosen påfylld och är tillfreds.

Har haft hosta, men den gick över i spanska värmen. Fast de trodde det var kallt och hade vänt ACn till heater så jag fick det väldigt varmt ända tills en hotellkarl kom upp och stängde av allt.

Och jag fick lära känna en kollega lite bättre under resan också. Han pendlar mellan Frankrike och Sverige och har en döende fru. Inte lätt. Men han är bra. Tycker som vi som ser vartåt det barkar. Han ser också vilka som är onda och goda. Det är ju bra!

Åt tapas (friterad kronärtsskocka är såååå gott!), gick lite på Ramblas och var på heldagsmöte med konkurrenter och det var bra.

Men reklamen. Mina läppar höll på att trasas sönder av torka. Så när vi mellanlandade i München på väg till Barcelona gick jag till Duty free-stället och frågade vad de hade att erbjuda. Sa också att jag inte är särskilt förtjust i Elizabeth Ardens åttatimmarskör. Så blev jag rekommenderad detta:

Nu undrar jag varför? Varför har jag inte hittat detta tidigare? Det är ju alldeles ... underbart! Mjukt och lite sött. Med rosenvax. Jag älskar det! Min nya grej!

Föräldrar som möts

Jag tror kanske att jag har skrivit om detta förr - föräldramöten. Det finns ingenting, verkligen ingenting, som får mig att känna mig så oerhört obekväm som dessa möten med människor som faktiskt inte intresserar mig särskilt mycket. Man ska stå där och snickesnacka innan och likadant efteråt. Jag klarar det inte. Håller klaffen och är allmänt olik mig. Jag blir förvånad över mitt beteende varenda gång.

Retar dessutom upp mig på föräldrar som tjatar om saker. Som antyder utan att i klartext få ut vad de är ute efter. Och lärare som emellanåt tycks vara på barnens mentala nivå, alltså i åttaårsåldern. Det är så mycket blabla att jag nästan kräks.

Jag vill tre saker med min sons skolgång -

Att han lär sig de saker som finns angivna i läroplanen av kompetenta personer

Att han lär sig att umgås med vuxna och barn som han inte valt själv

Att han vill fortsätta lära i hela livet

Jag förutsätter att dessa tre saker ska infrias. Och jag tänker inte tjata om en idiot till musikfröken eller att matten är för svår.

Under 20 år har jag regelbundet gått på föräldramöten. Snart räcker det. Been there tillräckligt länge. Det ger nada.