Tänkvärt

Jag såg ett TV-program häromdagen. Med Dr Drew. Det är han som hjälper amerikanska kändisar att bli fria från sina missbruk. Förra omgången av serien var det sexmissbrukare. Nu är det alkohol och knark. Opiater, har jag lärt mig, är populära. Det är till exempel morfin och annat neråttjack vi pratar om.

De kända personerna som är med, är inte längre särskilt kända eftersom de har missbrukat en längre tid. Gör man det så kan man liksom inte vara känd längre. Vi har en snygg före detta Sports Illustrated-brutta som har hela väskan full med både sånt hon ska bli glad av och sånt som ska lugna henne, Rod Stewarts son är där, han som spelade Kenickie i Grease, före detta trummisen i Guns N' Roses, nån som varit med i Idol och så vidare. En del av dessa är illa däran. Oberäkneliga som måste klia sig hela tiden.

Jag blev bestört över att fatta att två av tjejerna hade börjat missbruka tillsammans med sina redan till knarket och spriten förlorade mödrar. Jag fattar inte ...

De är så trasiga. Korkade. Och beroende.

Väldigt avskräckande och lysande att visa sina barn i 13-årsåldern. Det finns inget coolt med detta. Alls.

Att brinna för något

Jobb.

Jag har jobbat för en grej på jobbet. Länge. Nu, äntligen, verkar det som om önskan om förändring, nej - förbättring - går vägen. Jag blir så glad. Och alla som är involverade ser att det är ett bättre arbetssätt. Att det underlättar och gör varje dag enklare och roligare och mer meningsfull. Allt hänger ihop. Det går en röd tråd genom allt vi gör.

Det är så bra!

Bättre tider. Va?

Har jobbat hemma idag. Yngste sonen har hosta. Hade hosta.

Jag får så mycket gjort. Jag trivs i hemmet. Känner hur jag hinner med. Det enda är att jag skulle vilja ha alla jobbpärmar och sånt hemma. Nu sitter jag istället med tolv dokument som ska läsas parallellt för att jag ska få ihop allt. Men ändå - bra.

Känner också att det finns energi till att plocka och städa, men dagen går och plötsligt står P i hallen och börjar antyda att man kanske skulle plocka och städa lite och då pyser energin ur mig. Tjata inte. Tjata inte, snälla. Lämna mig i fred. Låt mig vara ensam. Låt tankarna sorteras i lugn och ro. Jag har inget emot att barnen är hemma - de ställer inte krav på det sättet. Men jag orkar inte ... anpassa mig. Jag orkar inte med förväntningar. Krav. Jag måste få komma i fatt. Men åren går.

Jag önskar att jag kunde formulera mig mindre brutalt, men det är precis så här jag känner.

Har pratat med mamma idag. Det är ytterst få människor jag har så mycket gemensamt med. Så ses vi så sällan. Det är så synd. När försvann tiden för varandra?

Herregud så tungt det blev. Det var inte meningen. Jag känner mig ganska väl till mods egentligen. Förutom den lilla detaljen att det går så bra på jobbet att jag undrar när bakslaget ska komma. När nån kommer och säger att jag har missförstått precis allt.

Är det jobbet som får all energi? Är det där jag ger allt? Så när jag kommer hem är jag bara trött och orkar inte med de där vardagliga sakerna, de som blir krav när jag skjutit upp dem tillräckligt länge.

Och naglarna skivas och det grå håret frodas. Men det bryr jag mig inte särskilt mycket om ...

Önskelista:

Städerska

En hemmadag i veckan (vardag) som avslutas med restarangbesök med familjen

Läkarbesök och åtgärder för alla små krämpor

Allmän skönhetsbehandling (naglar, massage, hår, ansikte, fötter och allt däremellan)

Läger att skicka maken på ibland

Lära mig hålla reda på räkenskaper (både på jobbet och privat)

Ekonomisk rådgivning för enmansföretagare

Sen så!

P.S. Jag älskar P!

BU och MK bl a

Med risk för att bli tjatig. Jag lyssnar ju på nedladdade Sommarprogram på väg till och från jobbet.

Jag har imponerats av Björn Ulvaeus, skrattat åt Martin Kellerman och nästan somnat med Marie-Louise Ekman under de senaste tunnelbaneturerna.

Det är så bra.

På kvällarna innan jag somnar lyssnar jag på På minuten samtidigt som jag spelar Angry Birds. Tycker inte om Kajsa Ingmarsson. Hon är en raljerande typ. Pia Johansson däremot - hurra! Och Fredrik Lindström! Dan Ekborg? Nej. Men Hans Rosenfeldt är toppen! Man får helt enkelt se till att ladda ner rätt saker.

Man har det ganska bra!

Krämpor

Jag har en envist återkommande huvudvärk. Jag är inte van vid att ha ont i huvudet.

Häromdagen, efter dansandet på personalfesten, hade jag ont i knäna så jag nästan inte kunde sova.

Och armbågen ska vi inte tala om. Bär jag på fel sätt så är det hemskt. Måste sluta bära.

Har jag nämnt utsidan på vänster fot? Kan man bryta delar av det där benet eller vad det är? I så fall har jag gjort det. Borde nog spjälas. Eller ha nån sorts fotmitella. (Vilken syn)

Och ryggen. Har burit för tung handväska. Lyxproblem. Men ont gör det likväl.

Det var hela kroppen va? Från topp till tå. Ont överallt. Kan det bli bättre? Kan det bli sämre???

Allvarligt - huvudvärken kan oroa mig. Jag har en före detta kollega som håller på att dö i hjärntumör. Fast det har jag en teori om - dect-telefoni. Hon var assistent och pratade i högstrålande lur hela dagarna i flera år. Det har ju inte jag gjort.

Ryggen och knäna går över. Helt säkert. Vila där.

Tjohoo!

Köttbullar

Idag har vi ätit köttbullar. Riktiga, hemlagade. Med potatis och lingon. Det är så gott!

Det räcker så.

Synkroni

Jag minns en gång för många, många år sen när jag kanske var åtta år. Då sa min styvpappa att hans äldsta dotter dansade så bra. Hon hade rytmen i sig. Jag fick komplex. Ville aldrig mera dansa.

Nåt år senare fick jag spela koskälla med min pappa i hans dåvarande flickväns vardagsrum. Han jammade med några kompisar och Lasse, en trummis, hade efteråt sagt att jag verkligen visste vad jag höll på med. Jag kommer ihåg att jag improviserade några klonkanden och att jag själv faktiskt blev både förvånad och glad av att det lät så bra. Att jag vågade. Att jag kunde.

Långt senare har folk, inte många men några, sagt att jag verkligen har känsla för takt och musik. Att jag kan dansa. Och nu vet jag - att dansa och hålla takten är nåt som kommer inifrån. Om jag gillar att röra mig på ett visst sätt och om jag gillar att stampa takten på nåt annat sätt - så är det rätt. För mig. Det är det som är viktigt.

Idag har jag sett Bounce i Globen. Satan vad bra de är. Inte bara de, alla deras gästartister är också bra. Jag kan inte riktigt med lindyhopp även om kläderna är roliga, salsa däremot - wow!

När en hel sektion i publiken började dansa grinade jag lite. Och när de kort men naggande gott hyllade Michael Jackson fällde jag också en tår.

Bilder -

Väggdans

Liggdans

Långdans

Sektionsdans

Slutscen