Jag minns en gång för många, många år sen när jag kanske var åtta år. Då sa min styvpappa att hans äldsta dotter dansade så bra. Hon hade rytmen i sig. Jag fick komplex. Ville aldrig mera dansa.
Nåt år senare fick jag spela koskälla med min pappa i hans dåvarande flickväns vardagsrum. Han jammade med några kompisar och Lasse, en trummis, hade efteråt sagt att jag verkligen visste vad jag höll på med. Jag kommer ihåg att jag improviserade några klonkanden och att jag själv faktiskt blev både förvånad och glad av att det lät så bra. Att jag vågade. Att jag kunde.
Långt senare har folk, inte många men några, sagt att jag verkligen har känsla för takt och musik. Att jag kan dansa. Och nu vet jag - att dansa och hålla takten är nåt som kommer inifrån. Om jag gillar att röra mig på ett visst sätt och om jag gillar att stampa takten på nåt annat sätt - så är det rätt. För mig. Det är det som är viktigt.
Idag har jag sett Bounce i Globen. Satan vad bra de är. Inte bara de, alla deras gästartister är också bra. Jag kan inte riktigt med lindyhopp även om kläderna är roliga, salsa däremot - wow!
När en hel sektion i publiken började dansa grinade jag lite. Och när de kort men naggande gott hyllade Michael Jackson fällde jag också en tår.
Bilder -
Väggdans
Liggdans
Långdans
Sektionsdans
Slutscen
2 kommentarer:
Är det ok att få din bild när publiken dansar
Absolut! Ta den!
Skicka en kommentar