söndag 28 juni 2009

Det ser ut som ...

.. svanarna lever på en sopstation (se föregående inlägg). Kanske är det så. Stationen ligger i så fall i Sjöööstaaaden.

Idag har vi haft middag här hemma. Det var så trevligt! Jag gillar de där släktingarna. Pappan och brorsan och deras små familjer. Brabra.

Snart ska vi sova.

Vackert väder

En vit ros

Svanfamilj

Sol över Sofia

fredag 26 juni 2009

Michael Jackson och sånt jag tänker på

Har nu kollat YouTube och lyssnar på Spotify och berörs av den här mänskan som just har dött. Jag tänker mest på hur konstigt liv han levde. Och Motown. Och Lisa Marie Presley, Anton Glanzelius, Ensam hemma-pojken (McC ...-nånting), Quincy Jones, Bubbles och Liz Taylor. Och alla de här sakerna sätter igång kedjereaktioner. Quincy Jones -> We are the world -> Do they know it's Christmas -> Bob Geldof -> Paula Yates -> INXS -> sexlekar. Och så.

Jag gillar Janet Jackson, jag.

Och Say, Say, Say. Fast om jag nu är inne på Paul McCartney och samarbeten så tycker jag bäst om Ebony and Ivory ...

Den låt jag tror att jag gillar bäst med Michael Jackson är nog trots allt ABC.


Om att vara social och umgås

Vi firade en arbetskamrat som ska gifta sig igår. Det var trevligt. Vi blev inte så många som det var sagt från början, men de åtta som kom blev ett bra gäng. Vi skrattade mycket.

Idag frågade en av dem som inte kom hur jag kunde vara så social. Jag visste inte vad jag skulle svara. Det ger nåt. Det räcker långt.

När jag kom hem la jag mig på nyinköpta spikmattan. Sen provade P. Oj, vad ont han fick. Han är så klen. Stackarn.

Idag provade yngste sonen. Han sa att det inte kändes. Uppenbarligen har han inte samma klengener som far sin :)

I morgon ska jag testa mattan på riktigt.

onsdag 24 juni 2009

Moderskapets sidor

En arbetskamrat berättade häromdagen att hon gjort ett test om utbrändhet. Alla tecken finns som tyder på en vägg nära henne. Inte bra.

Vi pratade om det idag. Hon är trött. Har två ganska små barn hemma och en man hon inte orkar älska. Så får hon dåligt samvete av att tänka att det är ganska skönt när mannen inte är hemma. Jag tror att de flesta mammor vet hur det känns.

När man inte har nån tid för sig själv.
När man har små barn och arbetar och undrar vem man är. Och vem man var.
När närheten till sin man är det enda man kan neka för att man inte orkar. Och ingenting blir bättre av det mer än att man får ytterligare dåligt samvete.
När man är rädd att inte behövas samtidigt som man inte står ut med att vara totalt behövd.
När man tar hand om alla sociala kontakter fastän man inte tycker att man tillför ett skit i sociala sammanhang eftersom man är så väldigt mycket bara mamma.

Och allt detta pågår i huvudet medan livet går sin gilla gång för mannen.

Varför pratar vi mammor inte mer om det med varandra? Ibland kan det hjälpa att veta att hon som sitter bredvid mig på jobbet känner som jag också gjort. Oftast hjälper det inte att läsa om det i tidningen Mama där "Lisa i Örebro" har skrivit nåt om det. För vem i helvete är hon? Hur ska jag kunna relatera mitt liv till denna okändings?

Ja - det var ett bra samtal och jag kunde sätta ord på saker och hon grät lite. Jag tror det hjälper att veta att man inte är ensam om att känna sig liten och vilsen.

För lite sömn

Alldeles vimmelkantig har jag varit idag. Var ute med den blivande amerikabruden, hennes syster och en kompis till dem igår. Det var trevligt och jag log och log och var rolig och trevlig och så. Det var väldigt trevligt - hela mötet. Bra att ses innan vi åker dit. Och jag kunde bortse från den där fadäsen med middagen i söndags också. Det var duktigt.

Kom hem 00.30. Somnade kvart över två, tror jag. Som en stock. Sen skulle jag till andra jobbet i morse så jag fick inte sova så mycket som jag behöver. Nu är jag helt sänkt. Ska gå och mysa med lille pojken innan jag somnar.

Tack för idag, tjodelarihoo, tack för idag!


Jag bara undrar

Okej. Jag fick som sagt 3% löneökning. En kollega fick 4,2 och en annan fick 5%. Varför fick inte jag lika mycket? Vad har jag gjort fel? För det är klart att jag jämför mig med dem. Och det är klart att jag borde säga nåt om det till chefen. Nej - inte jämföra med deras, men säga att 3% kanske ändå inte är så jävla bra.

Jag blir så trött.