Tok

I morse när jag kom till jobbet så hade jag fått ett mail av en kollega. Först bad han om ursäkt för att han inte hade förstått syftet med ett möte vi hade igår, sen läxade han upp mig för att till sist vara sarkastisk. Idag ville han gärna tala om det han skrivit "eller inte. Som du vill!" Jag valde till sist det senare. Orkade inte idag. Kanske tar 10 minuter med honom i morgon istället.

Killen som gjorde det är konsult. Jag tycker att konsulter ska hålla sig i skinnet. Uttrycka sina åsikter när de blir tillfrågade. Men å andra sidan gärna ställa frågor om de har några. Inte skicka mail (vi sitter tre meter från varandra.)

Jag hoppas att han inte sover en blund i natt, önskar att han våndas. Ger sig själv en "tänka efter före"-läxa (skrev jag det där?). Det blir mitt bidrag till hans uppfostran.

Herregud. Dumma människa. Och därmed går detta idiotiska till handlingarna och glömskans land.

Antikvariat

Jag skrev till tre antikvariat häromdagen. Delade med mig av lista som P gjorde för länge sen. En lista med alla de böcker vi har i sju kartonger i källaren. Kanske blir vi av med en av de där kartongerna eftersom Halléns visat intresse för ungefär 25 böcker. Snobbar! Närå - men inbundet ska det vara.

Undrar så var vi ska göra av resten. Fina böcker. Finfina till och med. Bra titlar. Hade jag körkort så skulle jag ta med alla böcker och alla lampor och åka på säljtur. Besöka vartenda antikvariat och varenda antikaffär. Göra mig av med på stubben. Inte hålla på och hatta som nu. KOntakt - visa lista eller foton, mera kontakt och sen leverans. Herregud. Det tar för mycket tid.

Vad det lider blir vi av med skiten. Eller så får vi helt enkelt göra ett bokbål. Och släcka lamporna.

Läggdags

Yngste sonen har fått en ovana. Han kommer in till oss varenda natt eftersom han har "drömt mardrömmar". Och nu skriver jag inom citationstecken därför att jag vet att han har fattat att om han säger så så får han krypa ner mellan oss. Och sen börjar det. Värmen. Och jag kan inte sova. Snarket. Och jag kan inte sova. Luftrenaren som plötsligt och oförklarligt drar igång. Och JAG KAN INTE SOVA.

I natt, innan det ens var natt, kom han in igen. Och fick sig en rejäl avhyvling och uppradad fakta om sin ålder, om värme och om hur dåligt alla sover när vi trängs. Han gick gråtandes in i sitt rum. Jag våndades. Han snyftade. Och kom tillbaka. Jag skickade kallhamrat tillbaka honom till sängen.

Det är så svårt. Han är inte så stor och den här tiden kommer aldrig tillbaka. Jag vet ju det. (Och tack för det! Skulle vara absurt med tvåmetersmän som kom in på natten - äldste sonen och mellansonen. Vilken syn :) Men det funkar inte ens för snart åttaåringar. Sorry grabben - din tid för att sova ensam, själv, har kommit.

Dessutom är det hög tid att åka iväg nånstans med P. Bara han och jag. I fem dagar. New York - ja tack! Men Köpenhamn går också bra. Eller två dagar på spa. Efter den 5 november, när jag har kommit tillbaka från resa i Tyskland. Yngste sonen och katten kan ju inte bo själva, men det räknar jag kallt med att det ska lösa sig.

Så! Nu tar vi hand om oss!

Kinesiskt

Jag har under den senaste veckan lyckats äta kinesiskt på två riktigt bra ställen! Först var jag med Kattfröken på Lao Wai på Luntmakargatan och det var vegetariskt och väldigt, väldigt gott. En svamprätt som var så god att man måste äta upp den, trots att man var mätt och en sojakycklingrätt (alltså låtsaskyckling av sojabönsgegga som jag inte är särskilt förtjust i eftersom det luktar som det gör i kinesiska affärer - lite giftigt) som, förutom låtsaskycklingen, var fantastisk. Teet till var utmärkt gott!

Lao Wai! Gå dit! Gärna med mig!!!

Igår var vi lata och gick till kvarterskinarestaurangen som heter Kung Fu. Glöm namnet, men kom för allt i världen ihåg Lugnets Allé 67! Och ät General Tso's chicken!

Bon appétit! (Och nu ska du säga xiexie som betyder tack på kinesiska!)

Hallon

Dagens extrapris på Konsum var hallon. Två förpackningar för 30 kronor och jag tänkte genast "Idag blir det efterrätt". Så jag gjorde följande alldeles förträffliga lilla rätt - vispad grädde, mandelbiskvier, hallon, grädde igen, mer biskvier, hallon och på toppen en yttepytteliten gräddklick och sen allra högst upp en antioxidantskick med granatäppelkärnor. Hurra, vad gott. Till och med P, som inte brukar vara särskilt vare sig posi- eller negativ, lät när han åt. Man ville ha mer. Men orkade inte.

Och katten bara sover och sover. Hela dagen har hon sovit. Vi får väl se hur pigg hon är i natt ...

Genomskådad

Jag har genomskådat oss. Familjen, alltså. Det tog ett tag att lista ut hur vi gör, men nu vet jag.

Hur kan det bli så stökigt när vi inte gör nåt? Jaha! Det är just det - vi gör inget. Mer än att sitta framför datorer, TV-apparater och andra skärmat. Ocharmigt.

Så här är det. Vi flyr från allt genom att avskärma oss från allt. Med skärmarnas hjälp. Och när man gör det så har man inte tid med nåt annat. Så då släpper man allt man har för händerna här och där och där och där. Så blir det stökigt. Det är inte mer komplicerat än så. Men väldigt irriterande. Kanske till och med oroväckande. Så här kan vi inte hålla på.

Så idag har vi städat och fixat. Så till den milda grad att P fick nån sorts ryggskott.

Nu är småbarnsskiten rensad. Hallen med alla skor ordnad. Motionscykeln utlagd på Blocket, antikhandlarna kontaktade för försäljning av lampor och antikvariaten för att ta emot lådor (sju banankartonger!) med gamla böcker.

Vi har tvättat och P har bakat bröd. Det ser ut som fan här hemma, men imorgon kanske vi har uppnått nån sorts normal situation. Så att det inte känns som om nästa steg i förfallet är att börja spara på alla tidningar.

Så jag tog en paus. Satte mig vid en skärm ...

Ajdå(l)

Vi tittar på Idol. Vi har grillat på balkongen (extrapriskött på ICA Ringen, 24:90/kg för fläskkarré, tänka sig!) ätit sallad och tsatziki och vi dricker rött vin till chipsen. En typisk fredagskväll i en typisk liten familj. Katten har fått äggula på svart 50-talsfat för det var det snyggaste jag kunde komma på till henne.

Mellansonen har fått en massa pengar för saker som jag har lovat att sponsra (typ skor och klippning) och nu är han ute och "umgås" med sina kompisar. Hm.

I övrigt intet nytt. Verkligen intet nytt när jag hittade ett mail från 2007 där vi ville ha ett möte med hon som nu är chef, ledsna arbetskamraten och glada arbetskamraten som handlade om hur vi borde prata om vad vi gör, varför, vem som gör vad och vilka kort- och långsiktiga mål vi har. VI HAR SAMMA FRÅGOR IDAG. Fucking fem år senare.

Jag kan väl bara konstatera att en av dem som varit involverade nu mer är chef och där händer inte ett skit. Inte då. Inte nu. Eller är det jag som är obstinat?

Fucking fem år senare.

Idol.