Hemlängtan

Om fem minuter kommer taxin. Jag längtar redan hem igen.

Less

Såhär - jag är trött. På hela skiten. Och jag vet inte vad jag vill.

Nej. Inte på hela skiten. Jag tycker att hemmalivet är bra. Men det är ju nån annanstans jag tillbringar mer tid. Jag menar jobbo.

Nu råkar det vara så att stället jag verkligen skulle vilja arbeta på har en tjänst ute som skulle kunna passa mig. Jag försökte ringa och prata med rätt person på det stället idag för att fråga - kan jag vara rätt person? För i annonsen står det att den som söker ska ha arbetat i 2-3 år. Och det har jag. Typ 22-23 år. Är det för mycket? Men rätt person satt i möte. Så jag ringer honom i morgon. Sen ska jag till Amsterdam och jobba till på tisdag och på onsdag ska ansökan vara inne.

Har bestämt mig för följande:

Jag ska söka jobbet

Ska ringa det där röststället och kolla om jag kan få gå dit och rösta lite

Sen har ödet utrustat mig med:

Fejjanmeddelande från en kock som råkar vara känd och vän som tydligen hade kommit på en snilleblixt som han ville dela med mig (och då ska ju jag så klart prata med honom om den där snilleblixten om kokbok som jag hade för ett tag sen)

Tack nätverket! Mitt alldeles egna nätverk som jag har skaffat på alldeles egen hand.

Men:

Jag får ångest för att sluta på jobbet för att lämna allt och inte få resa mer

Måste kolla om P och jag kan göra nån deal om att han är hemifrån ibland. Resorna har ju varit mitt andningshål.

Nu ska jag packa hela väskan (SÅKLART)

Mer än gärna!

Nån som vill följa med hit?

Sång i buss

Igår hörde jag historier om hur hela tunnelbanevagnar hade brustit ut i USAs nationalsång när nyheten om Bin Ladens död kom. Finns på Youtube om nån orkar leta ...

Tror dock inte (eller hoppas inte) att dagens nationalsångssjungande går att finna på Youtube. Så här var det ... - när många passagerare klivit på vid Kungsträdgårdens hållplats och vi var på väg över Strömbron (eller vad den kan heta, den mellan Kungsan och Slottet) sa busschauffören "Nu så, nu är vi tillräckligt många svenskar och andra som kan sjunga nationalsången precis här på bron i bussen. kom igen nu så att turisterna får ett minne med sig hem! Du gamla, du fria ...!". Så då klämde vi i med den. Fast klämde i är väl en övedrift. Vi viskade mer. Alla höll på att dö. Och de som inte sjöng låtsades som det regnade.

Det är nåt konstigt med nationaldagen. Mötte Kattfröken vid Slussen och där kunde vi höra etiopisk musik från Stadsmuseets gård. För det är ju nödvändigt att verkligen få alla att känna att de är med. Därför mixas det grande. Etiopisk folkmusik och svensk dito. Konstigt. Just idag ska vi tänka på alla, alla, alla. Borde vi inte tänka på alla varje dag? Och på det specifikt svenska till exempel idag?

Skön promenad i alla fall. Voltairemat på Djurgården, dit ska jag gå igen!

Åkte båt i solen hem. Kort tur, men ändå.

Har extra många och tunga hjärtslag när jag tänker på jobbet som börjar i morgon och resan till Amsterdam på torsdag.

Promenad idag?

Vädret är inte lika vackert idag. Det gör inget. Man kan väl gå ut en sväng ändå ... Ska kanske försöka få med Uppsalasonen (ska jag kalla honom det nu i sommar när han vare sig är där eller har boende där?) på en sväng runt Sicklasjön.

Senare idag ska vi till lillebror och käka middag. Jag uppskattar verkligen de här långa helgerna! Man hinner så mycket - både umgås och slappa.

Jag hade en väldigt märklig dröm i natt. Jag åkte taxi. Satt där fram, vilket jag aldrig gör annat än i drömmen, och insåg snabbt att chauffören inte alls var på väg åt det håll jag ville (i den främmande staden). Jag titta på honom och såg att han var naken och höll en piska. Jag öppnade dörren och ville hoppa ur i farten, då gasade han och gjorde en ögla av piskan som han försökte få tag i en dörrknopp med för att stänga dörren. Till slut kom jag ur bilen. Vad jag inte visste var att han förföljde mig i flera år. Så långt senare tittade han direkt in på mig genom ett fönster. Han ville döda mig. Jag lyckades fly. Igen och igen. Han var svartsjuk också. Jag fick en bebis och sen gifte vi oss - den där piskmannen och jag. Väldigt konstigt.

Tror att det har att göra med att jag läste Erlend Loes senaste bok som utspelar sig i Tyskland och där det finns en man som heter Bader. Har en känsla av att jag tänkte på Baader-Meinhof och Stockholmssyndrom och jag vet inte vad.

Jaja. Undrar varför jag läser böcker och ser på filmer när jag kan gå och sova och drömma :)

Jag var hos Bokhandlerskan på Akademibokhandeln vid Hötorget härom dagen, skulle lämna en sjal som hon glömt här vid senaste ERFA-salongsbesöket. Kunde inte låta bli att köpa böcker. Så nu ska jag läsa två Anna Jansson, "Påven Johanna" och "no och jag" på semestern också. Kommer knappt ha annat än böcker med i bagaget. Och hur ska jag hålla mig ända till dess? Ska i och för sig fortsätta med "Tre sekunder". Nu.

Underbart

Jag hade glömt bort att man inte kan skriva inlägg från iPad. En svaghet från Apple. Förhoppningsvis den enda ...

Underbart var att vara hos svärfar med sambo. som alltid. Han viskade "Av alla som kommer hit så tycker jag att det är trevligast när ni är här!" Det är ömsesidigt. Vi gillar att vara där. Man kan inte annat när man bor vid vattnet och solen skiner. Inte för att vi badade, men i alla fall. Gräset är det grönaste jag känner till, himlen kontrasterar snyggt i blått medan näktergalen, sångtrasten och göken ackompanjerar med sina sånger. Så vet man att allt går sin gilla gång och att det blir en god middag oavsett vad man äter - bara för att det är så trevligt och för att man sitter utomhus.

Trevligt var också att pappa med särbo kom på besök och jag tror nästan att min pappa blev en smula mållös av boendet och välkomnandet och värmen. Jag blev glad av att de kunde spontankomma och att de har sett var vi så gärna tillbringar tid.

Kaprifol

(eller Honeysuckle som man lärde sig att det hette med Avon)

Lupin

(som yngste sonen trodde hette Lupan)

Draken

Jag hade köpte billig drake till yngste sonen och det var ju verkligen väldigt lyckat eftersom det har blåst en del.

Nu ska vi grilla på balkongen och förhoppningsvis kan vi även sitta och äta middagen där. Vi börjar med kronärtskockor, sen blir det en melonsallad, en isbergsallad med valnötter, citron, kallpressad olja och lite honong. Majskolv till barnen (äldste och yngste sonen). Ja - entrecôte också. Åh, vad gott!

Hurra vad skönt det är att vara ledig!

Vardag

Idag är torsdag liksom lördag och lördagen är jättelång - pågår i flera dagar.

Var på studentmottagning igår. Jag hade ju lämnat hela övriga familjen hemma, så jag fick både dricka vin och äta brie för fem. Närå. Men det blev senare än jag tänkt. Alltså också trevligare än väntat. Jag måste bara tänka på styvsystrarna som egna personer, inte som familjer. Men det blir lätt så. När vi träffas så är det alltid i familjesituationer - vilket på ett sätt också gör dem mer intressanta eftersom de har sina liv som gör att man inte behöver bekymra sig för dem. Men igår talade jag med främst två av styvsystrarna. Alltså faktiskt talade.

Tror att det började när den yngsta började uppfostra sin icke uppfostringsbenägna far. Hon öste ur sig. Jag tycker det är bra att man säger vad man tycker. Det borde bara gjorts för länge sen. Sen gjorde styvfadern ett kraftigt övertramp när den kritik yngsta styvsystern framförde, avfärdades med "du snackar skit!" Nej - så gör man inte. Man måste lyssna på den som säger nåt!

Nu tycker styvfadern att vi barn ska sätta oss och tycka till om honom tillsammans. HA! För att bli en martyr? Varför i allsindar skulle vi göra det? Om vi skulle träffas hoppas jag verkligen att vi skulle ha andra saker att tala om.

Kanske är det så att man i nåt läge ska se sina barn som jämlikar och vuxna och begripa att barnen har egna erfarenheter och en historia värd att lyssna på? Man känner dem inte nödvändigtvis bara för att man har fostrat dem. Särskilt inte om man inte talar med dem. Särskilt inte om man sätter sig själv i centrum hela tiden och bara utgår från sina egna erfarenheter utan vilja att lära från andra.

Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att jag själv gör rätt. Men jag tänker tanken och hoppas att det är en bit på väg.

Det är inte lätt att stryka ett streck över sånt som varit och påverkat oss (både positivt och negativt) i grunden, men jag önskar att vi kunde försöka se framåt.

Ja. En intressant kväll, var det. Och som vanligt hoppas jag att det finns tid att träffa styvsystrarna lite mer. Både tillsammans och enskilt.