Ger mig hopp

Me like!

Kolla mer här.

Exorcistdröm

Vaknade halv tre i natt. Jag hade sovit i några timmar. Var jättetrött. Och helt full av jobbtankar. De tog inte slut. Jag brukar annars vara ganska bra på att mota bort dem. Som att stänga en dörr till en garderob full av kuddar. När dörren har gått igen så finns det jobbiga inte mer. Det funkade inte i natt.

En timma av ältande gick. Jag tände lampan och läste lite. Somnade om. Slumrade till och vaknade av en fruktansvärd dröm.

Jag låg på en säng. Hade ena armen under huvudet. Nåt eller några barn hasade omkring i rummet. Jag hade koll på rummet. Så ser jag plötsligt att en sån där liten röd gåvagn rör sig. Jag vet med säkerhet att det inte är en människa som rör den. Jag känner att det är nåt ont i rummet. Vagnen slutar att röra sig. Känner en "hand" på huvudet och inser att det inte är min egen. Något har ett stadigt grepp om skallen och jag slits upp ur sängen, slungas mot ett fönster med en kraft som är svår att föreställa sig (typ som att åka bergochdalbana) huvudet är stilla medan resten av kroppen rör sig. Precis innan jag ska smackas in i rutan så stannar kraften upp. Och vänder för färd åt andra hållet. Lika vansinnig känsla. Samma osynliga kraft. Oerhört obehagligt. Ville skrika, men kunde såklart inte. Lyckades öppna ögonen och såg att sonen hade kommit in och lagt sig mellan oss.

Han hade drömt en mardröm ...

Ingen ände på elandet

Vet inte om jag ska skratta eller gråta ...

Har ju försökt få tag i glada arbetskamraten under den senaste tiden. Idoga försök som inte besvarats. Jag har anat ugglor i mossen. Idag fick jag det bekräftat. På mail från glada arbetskamraten.

Hon skrev "Jag hörde av flera att du tycker att jag är feg och bekväm (som valde det här jobbet framför det andra hon också fick) och det är ju synd om du går runt och säger sånt om mig ..." Känn ångesten. Ja. Jag har sagt så. Men nånstans är det ju så att precis allt blir väldigt märkligt när 1) citat tas ur sitt sammanhang 2) nån man pratar med som håller med om det som avhandlas plötsligt vill så split.

Men jag skrev ett mail där jag skrev att jag tycker att hon är feg för att hon inte utmanar sig mer och bekväm för att hon väljer att arbeta med människor hon redan känner framför att starta nåt på helt egen hand och att det var coolt att hon fick de jobb hon sökte men att folk är olika och att det inte är omöjligt att jag själv skulle göra samma sak när det väl kommer omkring.

"Hörde av flera ..." är ju ändå det mest intressanta. Varför ens berätta sånt som är sagt på ett tillspetsat sätt i nån sorts situation som inte ... finns. Vilka av mina arbetskamrater vill mig illa? Vem vill berätta saker för glada arbetskamraten som inte gör henne glad?

Nåja. Jag fick tillbaks ett kortare svar som var glatt och jag hoppas att vi kan fortsätta så. Och gör vi inte det så har jag väl bara än en gång lärt mig att inte lita på någon endaste enda. Och att jag ska hålla käften om allt.

Tid för eftertanke II

Jag hann ju inte skriva det jag skulle för några dagar sen när jag hade samma rubrik som nu.

Så här var det på semestern:

Jag var stressad till i tisdags då jag ringde ett antal samtal, skötte mailhygienen och löste arbetsrelaterade problem. Sen kopplade jag bort datorn, men idag måste jag nog kolla lite mail igen.

Sen i tisdags, efter det att jag smällde ihop locket på den bärbara datorn, har mitt undermedvetna arbetat intensivt. Alla drömmar har handlat om arbetskamrater men bara om dem som slutat på jobbet. Även dagtid har saker formats och blivit tydligare för mig. Och, ska jag säga, det är inte lätt ...

Det jag funderar över kan delas upp i två delar. Den ena kan vi kalla "Relationer" och den andra "Arbetssituationen".

Relationer -

Kontakten med glada arbetskamraten har dött. Hon fick gå, jag blev kvar. Jag ville inte ringa henne och störa med frågor om jobbet eftersom jag från och med nu måste klara mig själv, hon skulle ändå inte bli återanställd (vilket alla utom ledningen såg och ser som en nödvändighet - hon behövs.) Dessutom skulle hon ju söka jobb (och kunde såklart till slut välja och vraka mellan allt hon sökt och fått. Ingen förvånad över det). Men vi har talat med varandra även om samtalen blir trögare och trögare. Mer och mer distanserade. Igår morse vaknade jag av att jag grät efter en dröm där det på nåt sätt var omöjligt att reparera glappet mellan oss och jag sörjde detta. Sörjer?

I morgon ska jag tillbaks till närmsta arbetskamraten och chefen som delar den egenskapen att de båda helst arbetar för sig själva. Ingen av dem är medveten om att det är så. Men de har problem att dela, kan man säga. (Läs samarbeta). Det kan bero på flera saker och nu kommer vi osökt in på del två.

Arbetssituationen -

Innan glada arbetskamraten slutade så hade vi delat upp arbetet mellan oss. Hon tog de mindre eventen och administration av desamma + arbete med "trainings" (kurser) som jag inte har varit involverad i alls. Jag tog de större eventen, ungefär fyra, fem per år + projekt som har med till exempel loggoändring eller företagsvision att göra.

Nu, mina vänner, har jag plötsligt de stora, de små och administrationen på bord. Vänta? Jag gör två personers arbete? Vänta? Jag gör arbete som jag inte har gjort tidigare och som det tar en stund att sätta sig in i? Och VÄNTA! Samma lön??? (Även om jag undrar om en högre lön skulle kunna motivera mig att arbeta hårdare).

Ovanpå detta arbetar jag just nu i en organisation utan ordning och reda som inte bara inbegriper min lilla grupp, eller ens den större gruppen jag tillhör, utan hela företaget, faktiskt.

Med ordning och reda menar jag att var och en vet vad som ska göras, vad som förväntas av mig och vad jag kan förvänta mig av andra. Kort sagt - vem gör vad? Vilket är vårt mål?

Vi arbetar huller om buller och sitter där med våra små bidrag utan att se eller förstå vad som ska göras med dessa ansvarsbitar. Vi ser aldrig bilden av pusslet och vi ser aldrig det färdiga pusslet. Dessutom har vissa trekantiga bitar medan andra har runda.

Jag kräks! I natt drömde jag om chefen. Att hon inte hade gjort det hon skulle. Att hon blev påkommen med att inte ha förberett det viktiga som ska förberedas. Finally!

Nu ska jag nog läsa lite mail för att se om jag får vatten på min kvarn eller inte.

Till hösten ska jag se mig om efter annat. Det här håller inte längre.

Söndagsregn

Tänk om det var så att det regnade en gång i veckan, på en bestämd dag. Det skulle vara ganska skönt! Söndagsregn. En dag då alla är inne och kurar utan att känna att "man borde gå ut".

Bioväder.

Väder att läsa bok i.

Städväd(er)

Dessvärre ser vår söndag i regn icke ut så. För här ska gås på teateravslutningsuppvisning med yngste sonen (kom ihåg att ta med - kattmasken och alla PET-flaskor som sparats i tre månader), sen ska vi hem och hetsförbereda mat innan vi går på fotboll klockan 16 och sen kommer middagsgästerna 18.30. Bra saker alltihop. Bara lite stressigt kanske. Men - som man bäddar får man ligga.

Efter detta behövs en semestervecka.

Rapport från Kreta - ett längre inlägg ...

Igår åkte vi från Platanias i solnedgången och i morse kom vi hem i soluppgången!

Har just laddat ner alla bilder. Mycket från restauranger och barer. Många med yngste sonen och en tallrik calamares, som är det bästa han vet.

Tre poolbilder och sju från stranden, trots att förhållandet mellan vara vid poolen/stranden var det omvända (börja nu inte räkna. Det funkar inte så :)

Vi har haft en fantastisk vistelse på Kreta! Jag rekommenderar det högeligen. Det är tusen gånger mer genuint och på riktigt än vad det är på Kanarieöarna, till exempel. Folk bor faktiskt på Kreta i de små byarna. Lever och bor. Och, har vi lärt oss av reseledar-Anders, kretensarna ser på dem som kommer till Kreta som besökare, inte som turister. Och en besökare vill man ju ha tillbaka (till skillnad från turister som per definition är otäcka, fulla huliganer?) Alla har varit så väldigt trevliga mot oss. Alla! (Utom möjligtvis en servitör som var så uppblåst att vi tänkte att han möjligtvis hade nån psykisk sjukdom, fast sen insåg vi att han bara var ung med extremt dåligt självförtroende.) Men jag tänker på de snälla, glada människor vi har träffat och som faktiskt har önskat oss en trevlig morgon, dag eller kväll trots att vi har valt en annan restaurang, affär eller väg än deras.

Vi var på stranden en dag. Det regnade en dag. Vi har studerat våra medresenärer ingående - det finns tid för sånt när man ligger vid poolkanten, kan jag säga ... Och jag undrar hur det kommer sig att så många turister röker? Hur så många turisters barn lider av antingen fetma eller damp?

Vi har varit väldigt glada att frukosten ingick i hotellpaketet - det var skönt att slippa köpa bröd varje morgon. Vi är också glada att vi har kunnat välja när och var vi ville ha mat och dryck. Vi har sett så mycket mer än hotellet - solnedgång över havet, Knossos, Chania.

Knossos är, enligt Ps pappa, ett Disneyland för arkitekter. Och det kan man kanske hålla med om. Karln som grävde fram alltihop i början av 1900-talet (typ 4000 år senare än det byggdes första gången ...) bestämde sig för att laga det trasiga med cement. Alabaster och cement är ingen höjdare ihop. Och han gissade en massa saker också. Typ allt. Varför, hur och när. Så när man går där får man av en overklighetskänsla "Är det här på riktigt?" och man fylls av tvivel för varenda arkeologisk utgrävning som nånsin gjorts. Vi hyrde bil för att komma till den östra delen av ön (2,5 timmars bilfärd från Platanias). Man åker längs kusten och det är väldigt vackert. Vi valde att hyra bil den dagen då prognosen visade regn - och det gjorde vi rätt i även om vi fick vänta en stund i bilen så att regnet skulle lugna sig litegrann innan vi gav oss iväg i duggregnet mot lerpölarna ... Knossos ligger för övrigt ett stenkast från Kretas största stad - Heraklion - som utnämnts till Europas fulaste stad. Vi åkte aldrig in i den.

Chania däremot, har valts till Greklands vackraste stad. Det beror nog främst på att det är byggt i venetiansk stil. Smala, färgglada hus i olika nivåer och en trevlig hamn. P köpte sandaler - handgjorda - för 400 spänn. Vi följde den före detta reseledarens tips och gick till To Xani där vi först i efterhand berättade att vi kände den där reseledaren och då blev han så till sig att han verkligen tyckte att vi skulle komma igen. Så det gjorde vi. Då plockade ihop de mest typiska rätterna från Kreta. Det började med nåt inbakat, 15 vilda växter från bergen. Sen var det goda köttbullar, rökt fläskkött med sallad av avokado och apelsin och sen kom varmrätten - ett mört, fantastiskt gott kött "The king of Crete" - get! Medan P och jag avnjöt mat och dryck så lekte sonen med restaurangägarens gudson, en leksugen femåring som erbjöd både kattungar, kull och fotbollsspel. Sonen var glad. Och det var roligt att se hur de kommunicerade utan att ha språket gemensamt.

Det var väldigt skönt med en vecka av att inte göra nåt särskilt och att inte ha några inbokade aktiviteter. Det har funnits tid till eftertanke också. På gott och ont. Det är jobbigt att drömma om gamla arbetskamrater. Det är jobbigt att tänka på arbetet.

Har läst en massa också. Anna Jansson och Carin Hjulström och Andrew Taylor och Haruki Murakami. Började med en Roslund och Hellström sista dagen. Yngste sonen har legat och lyssnat på iPod-sagor medan P och jag läste. Doktor Proktors pruttpulver var tydligen rolig.

Jag köpte en jättefin läderväska också. Innan jag somnade funderade jag på om Uppsalasonen skulle vilja ha en likadan.

Nu ska jag packa upp det sista!

Chania

Apelsinens bästa tid är NU!

Sonen leker. Ensam.

Del av Knossospalatset med fikon i förgrunden.

Eftertankens tid

Sicka härliga dagar! (Alltså sicka som i sicken dag. Typ.)

Igår sken solen. Idag sken solen. P har blivit röd som en kräfta. Man blir det när man inte använder solskydd. Yngste sonen ser ut som han har haft ytterkläder på sig hela tiden och jag ser väl kanske också lite röd ut. Även om jag tror att jag kommer att sova bättre än maken.

Vi har käkat sista middagen här-Tsatziki.

Nu kommer bussjäveln. Återkommer!