Idag har jag varit på bio med mellansonen. Vi såg "Be Kind Rewind". En väldigt rolig film. Kolla här så får man ett hum hur den är -
http://www.youtube.com/watch?v=_qEWhrjYg_o
lördag 10 maj 2008
fredag 9 maj 2008
Beskriv kärlek
Det har hänt en massa saker i bekantskapskretsen. Otrohet och flirtar om vartannat. Nån är djupt olycklig för att hon har blivit bedragen, en annan rusig av nykärt hångel, en tredje tokig av ånger för att han har bedragit.
Så funderade jag på hur man bäst förklarar att vara kär. Det är svårt. Det är svårt att med skrivna ord förklara den känslan.
Så funderade jag på hur man bäst förklarar att vara kär. Det är svårt. Det är svårt att med skrivna ord förklara den känslan.
Hångel
En kompis hånglade med en arbetskamrat och beskrev det hela med sån inlevelse att jag blev alldeles avundsjuk.
Kommer jag nånsin stå i ett gathörn på stan och full av lust råhångla igen? Nej, jag tror inte det. Den tiden är förbi.
... den tiden är förbi.
Konstigt.
Kommer jag nånsin stå i ett gathörn på stan och full av lust råhångla igen? Nej, jag tror inte det. Den tiden är förbi.
... den tiden är förbi.
Konstigt.
Att stå i
Fredag -
Konsert med Glenns orkester på Annexet
Lördag -
Polishögskolans dag
Bio med 16-åring
Hemmakväll
Söndag -
Möte om landstället i Småland
Herregud så hektiskt det känns. Det roligaste är bion och det skönaste är hemmakvällen.
Konsert med Glenns orkester på Annexet
Lördag -
Polishögskolans dag
Bio med 16-åring
Hemmakväll
Söndag -
Möte om landstället i Småland
Herregud så hektiskt det känns. Det roligaste är bion och det skönaste är hemmakvällen.
onsdag 7 maj 2008
Tid för annat
Nåt har hänt. Det har liksom smugit sig på mig. Nåt som känns bra - Jag har plötsligt ro att ta mig tid för andra på ett sätt det var längesen jag orkade.
Det har väl med de här relationsrelaterade händelserna i omgivningen att göra. Att ge råd och stöd och bli bekräftad för det. Förr var det det enda jag var bra på. Nu har jobbet tagit så mycket energi och koncentration att de där analyserande och rådgivande bitarna har fått stå åt sidan.
Att finnas till hands känns bra!
Det har väl med de här relationsrelaterade händelserna i omgivningen att göra. Att ge råd och stöd och bli bekräftad för det. Förr var det det enda jag var bra på. Nu har jobbet tagit så mycket energi och koncentration att de där analyserande och rådgivande bitarna har fått stå åt sidan.
Att finnas till hands känns bra!
Folk på gatan
Häromdagen, när jag skulle träffa kompisen med otrogne sambon (en helt annan historia än den här), så träffade jag bekanta på vägen.
Först en dagismamma jag gillar mycket. Vi ska dricka te nån dag. Hoppas det blir så också. Hon får bestämma när eftersom hon är på gränsen till utbränd. Eller nåt.
Sen en före detta släkting. Om man kan säga så. När hjärnan redan hade sänt "ropa-hennes-namn"-signalen till munnen så var det försent med nästa tankes impuls - att inte ropa nåt. För vad skulle jag med hennes tid till? Lite dravel om barnen som blivit stora och sen lite om vad man gör nuförtiden och sen ett halvhjärtat "vad kul att ses". Vad var det bra för?
Jag måste lära mig att välja rätt. Fast jag tror faktiskt att det är den gamla tävlingen jag och pappa hade, som spökar. När jag gick på gymnasiet på Söder och pappa bodde där så tävlade vi om vem som sa hej till flest när vi var ute och promenerade. Vi fick många "pinnar" båda två. Det var tider det :)
Pappa bor fortfarande på Söder.
Först en dagismamma jag gillar mycket. Vi ska dricka te nån dag. Hoppas det blir så också. Hon får bestämma när eftersom hon är på gränsen till utbränd. Eller nåt.
Sen en före detta släkting. Om man kan säga så. När hjärnan redan hade sänt "ropa-hennes-namn"-signalen till munnen så var det försent med nästa tankes impuls - att inte ropa nåt. För vad skulle jag med hennes tid till? Lite dravel om barnen som blivit stora och sen lite om vad man gör nuförtiden och sen ett halvhjärtat "vad kul att ses". Vad var det bra för?
Jag måste lära mig att välja rätt. Fast jag tror faktiskt att det är den gamla tävlingen jag och pappa hade, som spökar. När jag gick på gymnasiet på Söder och pappa bodde där så tävlade vi om vem som sa hej till flest när vi var ute och promenerade. Vi fick många "pinnar" båda två. Det var tider det :)
Pappa bor fortfarande på Söder.
Vilja
En unge på gården klädd i nån sorts slimmad skinnmössa med öronlappar och strumpbyxor med blöjan på trekvart fick mig att undra. För det första - hade mamman (som också var med i sandlådan men som såg betydligt mer respektabel ut än sitt barn. Som inte var ett barn utan, just det, en unge.) bestämt vad ungen skulle ha på sig i nån sorts skitsamma-anda, eller hade ungen själv bestämt det och vägrat sätta på sig nåt annat?
Så funderade jag en kort stund (mellan sandlådan och hissen, ungefär) på hur det kommer sig att mina barn aldrig, och jag säger ALDRIG, har knotat det minsta om vilka kläder de ska ha eller inte ha. Antingen är jag en tyrann som aldrig har givit dem nåt val eller så är de helt enkelt ointresserade. Eller, ve och fasa, viljelösa? Å andra sidan har de aldrig lagt sig på det skitiga Konsumgolvet och skrikit att de "VILL HA BAMSE" eller "GOOOODIS" heller. Och jag är så glad för det! Men frågan kvarstår - hur kommer det sig?
Jag koncentrerar mig på kläderna.
Det finns de som har barn, ofta flickor, som byter kläder flera gånger om dagen. Varför, undrar man? Är det det enda sättet flickebarnet blir bekräftat på? "Åh, vad söt och fin och prinsessig du är" eller är det för att föräldrarna (mammorna?) gör samma sak? Säger vuxna att flickor är fina i sina kläder oftare än de säger att pojkar är det? Jag tycker att jag säger att mina barn är fina varje dag. Fast kanske inte för att de har vissa kläder. Mer för att de är fina hur som helst. Präktigt va?
Ja. Jag undrar fortfarande hur man som förälder står ut med sin unge - med blöjan på trekvart och ful mössa - som grinar ihjäl sig om den inte får som den vill. Jag är förmodligen världens elakaste och strängaste morsa. Med världens finaste och coolaste ungar som inte byter till konstiga kläder stup i kvarten. Tack!
Så funderade jag en kort stund (mellan sandlådan och hissen, ungefär) på hur det kommer sig att mina barn aldrig, och jag säger ALDRIG, har knotat det minsta om vilka kläder de ska ha eller inte ha. Antingen är jag en tyrann som aldrig har givit dem nåt val eller så är de helt enkelt ointresserade. Eller, ve och fasa, viljelösa? Å andra sidan har de aldrig lagt sig på det skitiga Konsumgolvet och skrikit att de "VILL HA BAMSE" eller "GOOOODIS" heller. Och jag är så glad för det! Men frågan kvarstår - hur kommer det sig?
Jag koncentrerar mig på kläderna.
Det finns de som har barn, ofta flickor, som byter kläder flera gånger om dagen. Varför, undrar man? Är det det enda sättet flickebarnet blir bekräftat på? "Åh, vad söt och fin och prinsessig du är" eller är det för att föräldrarna (mammorna?) gör samma sak? Säger vuxna att flickor är fina i sina kläder oftare än de säger att pojkar är det? Jag tycker att jag säger att mina barn är fina varje dag. Fast kanske inte för att de har vissa kläder. Mer för att de är fina hur som helst. Präktigt va?
Ja. Jag undrar fortfarande hur man som förälder står ut med sin unge - med blöjan på trekvart och ful mössa - som grinar ihjäl sig om den inte får som den vill. Jag är förmodligen världens elakaste och strängaste morsa. Med världens finaste och coolaste ungar som inte byter till konstiga kläder stup i kvarten. Tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
