Det mest fantastiska

De där barnen ... Idag föddes en William i USA. Han är son till en före detta arbetskamrat och jag är så vansinnigt glad för hennes, deras, skull. Tänka sig fjunigt hår och små böjda ben och ögon som så sakteliga ska vänja sig vid ljuset utanför. Och tårna. Öronen. Snusningarna. Ingenting är bättre än det. Ingenting!

Första gången jag kände av det var för ganska ungefär precis (jaja) 21 år sen. Då föddes det vackraste lilla gossebarn världen dittills skådat (världen skulle sedermera komma att skämmas bort med ytterligare två underverk). Och nu. Ja. Han blir 21. Fantastiskt! Vilken glädje. Vilken stolthet. Och av den sorten har jag tre. Det är ett mirakel.

Jag har köpt presenter till honom, 21-åringen. Han behöver inte ens lämna in önskelista om han nu tänkte det. Hör du det? Behöver inte. Mamman hittade på eget.

Funderade över det idag. Att ge. Jag vill ge mina barn allt jag kan. Av allt. Jag blir glad när de är glada och jag ser hellre att de blir glada och mår bra nu än att de får saker sen, senare, för sent.

Mina allt större pojkar som ändå alltid kommer att vara små, varma och fjuniga.