Ibland tänker jag på de saker som försvunnit.
Mina Barbiedockor, till exempel. Påsen de låg i, tillsammans med alla dockskåpsmöbler, blev stulna när jag bodde i Hökarängen. Jag har letat efter bild på min favoritBarbie, men jag hittar ingen. Hon hade mörkt hår (nästan råttfärgat) med lugg, riktiga ögonfransar, böjbara armar och ben, vridbara händer och platta fötter. Hon är fortfarande mitt ideal! När jag fick den så satt den i en ställning som hon snurrade runt i om man fäste händerna i stången. Som en gymnast. På sig hade hon en röd/rosa prickig dräkt och en cape i samma färger.
Jag hade även en Mary Quant-docka. Stort lockigt hår och 70-talskläder. Hon hette visst Daisy.
Hade även en riktigt gammal variant som jag klippte av håret på så att hon skulle kunna få på sig peruker i färgerna rött, svart och blont hårsvall.
När jag gick på Teaterstudion skulle vi en gång ta med oss saker som skulle få oss att känna nåt. Inte vet jag. Jag tog med några riktigt gamla, ärvda grejer - en synålsbehållare i ben och en ring med strasstenar som man kunde öppna ett "lock" på. Jag la de där sakerna i ett skåp och dagen efter var de - SURPRI-ISE - borta. Klantigt.
Så är det väl några böcker man har lånat ut som har försvunnit spårlöst. Fast det gör inte jättemycket. Jag har ju ändå givit bort det mesta. Å andra sidan har jag en LP-skiva som är nån annans här hemma. Det är Ulf Lundells Öppna landskap-skiva. Den som egentligen äger den träffar jag ungefär en gång i månaden trots att vi inte längre umgås. Mystiskt? Han sitter precis på raden över P och mig på Söderstadion. Han kommer inte få tillbaka skivan. Tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar