Det är Marie Ledin, Stikkans dotter, som har berättat om sin pappas liv för denne Petter Karlsson. Han har alltså knåpat ihop texten. Jag kan väl säga så här - nåt Nobelpris i litteratur blir det inte.
Jag hade inte förväntat mig nåt mästerverk, men nån sorts flyt, nån sorts text där man åtminstone inte retar upp sig på hur saker är skrivna. Ärligt vet jag inte ens om jag kommer orka igenom den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar