Idag, mina vänner, har jag övat mig i att vara snäll. Det var inte lätt och jag misslyckades delvis, det är jag den första att erkänna.
Frågan är hur dum en person får och kan vara mot en utan att man reagerar. Frågan är varför någon är dum mot en över huvud taget. Varför frågar någon, när man tackar nej till att ta hem inlagd gurka och dito rödbetor eftersom man sällan äter husmanskost till vilket dessa inlagda grönsaker passar bäst, om man bara äter skit. Exakt vad ska man svara? Hade det kanske varit bättre att ta hem några burkar att ställa i kylskåpet till döddagar? Eller skulle vi kanske börja med läskigt inlagt till thaimat? Indiskt? Pasta? Grönsaker i ugn? Jag bara undrar om det är bättre att slänga bort inlagt i ättika så fort man kommer hem i stället för att vara ärlig och helt enkelt svara "Nej tack" efter fråga om man vill ha med sig burk på burk hem?
Undrar även hur det kommer sig att någon kan tro att anledningen till att jag får köldutslag är att jag aldrig är ute. Är det inte naturligare att fråga saker som "Hur kommer det sig? Hur länge har du haft det? Hur gör du för att få utslagen att försvinna?"
Nåja - personen som tror att vi äter skit och som misstänker att jag aldrig är utomhus, lider av nån sorts komplex som grundar sig i en tro att vara alla människors absoluta mittpunkt. Detta innebär att allt som inte är med en är emot en. Det är då man misstänker att nio stolar till tio personer är ett personligt angrepp. Det är då man tror att ett kalas som inte flyttas till ens fördel är en illa dold hatkampanj. Det är då livet blir besvärligt. Inte bara för en själv, utan också för andra.
Tyvärr handlar detta om en människa i 70-årsåldern och jag tror faktiskt inte att man kan lära en gammal hund att sitta. Jo, kanske. Men JAG tänker inte lära den här gamla hunden ett skit. Däremot antar jag att mina ångestattacker innan mötena med den förföljesemaniska återkommer tills nån av oss dör.
Det tackar vi särskilt för!
